Registrera dig eller logga in här!

 

Som registrerad gäst på White Guide, Guiding guest, kan du läsa hela restaurang- och caférecensioner. Dessutom har du möjlighet att själva bedöma och lämna egna recensioner.

White Guide
KROGKRITIK: Fäviken Magasinet, Järpen

KROGKRITIK: Fäviken Magasinet, Järpen

3 mar 2014

NYTESTAT: Nilsson kackar i eget bo

WHITE PAPER #6: Tillbaka på gården efter en tvåårig världsturné i gastroglamourens tecken har Magnus Nilsson laddat om rejält. Efter en hagelstorm av smak- och konsistensupplevelser som ägg i fårskitsaska, treårig sill, mousseline på lupin, skogens drottning i kombination med snårskogs-Barolo och slutligen knockad av hemkört gårdssnus vacklar White PAPERS utsände från bordet. När krutröken skingrats står en sak lysande klar; i Nilssons fäbodsuniversum återfinns några av Sveriges största gastronomiska upplevelser just nu.

Lars Peder Hedberg åt och skrev

94 poäng, varav mat 39, service 23.

Jag hamnar bredvid henne på flighten från New York. Hon ska till Faaaviken och äntligen få pröva Magnus Nilsons trollkonster, och har ett plan stående på Bromma, som hon chartrat för att flyga upp.
      Bromma? Varför inte flyga från Arlanda, där vi landar? Och varför chartra när det går tiotalet reguljära flighter om dagen till Östersund? Jaså, det visste hon inte. Men Faaaaviken ligger ju i ödemarken? Nja, de sista milen måste man ta sig med bil men annars är det inte svårt att ta sig till Jämtland.
      Hon är inte den typiska foodien, snarare en gyllene stjärnkocks-groupie. Hon mailar mig några dagar senare. Hon är besviken. Inte på upplevelsen av mat och miljö, den nämner hon inte ens, utan på att Magnus Nilsson inte var där. Det var i första hand mötet med den unge legendaren som lockat.
      Succén kan vara din värsta fiende. För Magnus Nilsson gick det rasande fort att flytta sig från ”the fame of game” till ”the game of fame.” Efter att ha solat sig i glansen av sin tilltagande världsberömmelse och glassat världen runt på alla tänkbara och otänkbara gastroevenemang under de senaste två åren, insåg Nilsson en bit in på hösten att han nog måste tillbaka till gården där allt började. Det var klokt. Även om toppskiktet i den trendigare världsgastronomin är den globala byn inkarnerad och det internationella foodienätverket måste underhållas och ibland smörjas, så krävs också ständig utveckling av den egna prestationen. Konkurrensen står inte stilla precis. Med sitt ultralokala råvarufokus och sin högprofilerade matlagningsfilosofi löper Magnus Nilsson liten risk att bli kopierad, men foodieetablissemanget är otroget och kräver hela tiden nya sensationer. Nilsson förstod att han måste få fokus på kärnverksamheten igen, som det heter i näringslivet, ta sin gastronomi vidare.

Repertoaren på Fäviken Magasinet har varit tämligen repetitiv. Visst, den vilda öringrommen i varmt krispigt skal av torkat grisblod är en läckerbit, som man kan njuta hur många gånger som helst. Så även den ikoniska Hitramusslan ”i skalet ut elden”, att knipa med fingrarna när röken från enriset lagt sig, och skölja ner med dess egen sötrökiga juice, sörplad ur skalet. Kanske är det en god idé att låta den muskulösa mollusken leva kvar på menyn, en tidig benchmark som nya kreationer kan förhålla sig till. Problemet är väl att pilgrimsmusslan serveras i stort likartat på allt fler ställen runt om i landet.
      Vid två sena höstbesök, 2011 respektive 2012, var mer än tre fjärdedelar av serveringarna identiska. Visst, i stort är det säsongen som bestämmer. Och visst, man måste påminna sig att det jämtländska självhushållet, själva fundamentet i Fäviken Magasinets ideologi, har sina naturliga begränsningar och att Nilsson redan gått långt utanför råvaruramarna och även övertolkat den lokala traditionen i sina kompositioner. Och slutligen, visst, repetition ger i lyckliga fall precision. Exekveringen var förvisso snäppet vassare vid 2012-besöket, vilket också var det som skruvade upp vår bedömningspoäng ett hack.
      Men se och häpna, vid vårt besök hösten 2013 möter oss en långt mer innovativ upplevelse – 13 nya kreationer av totalt 24 serveringar. Några av nyheterna är dessutom bland det bästa som serverats här uppe, ja faktiskt bland det bästa som serverats i Sverige.
      Bland försmakerna, inalles sju, varav tre nya – som intas närmast rituellt vid den sprakande brasan i magasinets bottenplan – utmärker sig en liten skål med kams, jämtversionen av palt, mini-dumplings på kornmjöl, lätta och eleganta med smak av fläsk och grislever, badande i ”det goda smöret”. En saltsill, lagrad i tre år, presenteras kanske lite slentrianmässigt på en sten, huvud och stjärt intakta, däremellan en profil av fiskkroppen skulpterad i skorpmjöl med blommor och blader som fenor och fjäll och – se! något att äta; två små smältande mjälla sillfiléer med milda umamitoner. Personligen njuter jag mera, och lite hämndlystet, av några tunna skivor saltfläsk, med enastående friskt fett, trots att fläsksidan ”från fetaste suggan” hängt på tork länge från taket i matsalen. Jag krockade med den stenhårda bumlingen förra året på väg till herrummet och såg ut som Khadaffi på motorhuven efteråt, allt enligt min medätare.

Som aperitif prövar jag magasinets hembryggda pilsner med fruktiga toner från en tiondel hallonjuice, som helt utjäst ger humlebeskan en spännande match. Min medätare beställer sin vana trogen en Negroni, och vi blir positivt chockade när sommelieren presenterar sin egen Negronibas på rabarber och ättika; en lokal bittergök som skulle få gamle greve Camillo Negroni att gå salig i spinn.
      Väl en trappa upp i ”matsalen” börjar den maritima sektionen med pilgrimsmusslan förstås, men sedan landar en spännande nykomling på bordet. Nilsson har slaktat en femkilos hummer, stor som en tremånaders bebis. Den är blott ljummad i pannan, och vi får en rejäl tvärbit av stjärten, närmast en biff, och några fint skurna bitar av klorna. Underkokt ger hummerköttet generöst ifrån sig av naturlig sötma, som djupnar i umami i den lätt salta svampsoja vari djuret vilar tillsammans med halvtorkade nypon, som adderar övertoner av beska. Det är mycket fin balans mellan tydliga grundsmaker, liksom mellan råvarornas arttypiska karaktärer. Slutligen kan konstateras att stjärtköttet är härligt mört, inte självklart med tanke på hummerns storlek. I glaset glittrar en Les Narvaux 2010, en klassiskt oljig Meursault med flinta, citrus, äpple och antydan till smör både i näsa och gom, en gyllene brygga till nästa rätt; piggvar i två serveringar.
      Först ut en regnbågsskimrande tvärbit av fisken på en grov, nötig sås på rostade solrosfrön, ackompanjerat av solroskärnor rullade i ilsket grönt te på sprucken mangoldolja. Det är mycket vackert, men piggvarens subtila smakregister har svårt att ta komma till tals i det högröstade sällskapet med dess asiatiska övertoner. Tvåan är en chaud-froid på kärnmjölk med antydan av piggvar och solros i liten kopp, ett lågmält eko av sin föregångare och snarast en våtvarm handduk för gommen. Nu häller chef sommelieren upp en maffig biodynamisk Loire-chenin i glasen, en 2008 La Charpenterie, där framför allt vita persikor slår sig igenom ringmuren av mineraler.
      På nästa tallrik blir det riktigt intressant. Omsorgsfullt isärplockad brysselkål är stiligt fläcksvedd och döljer en illa känd proteinkälla; vägrenarnas, slåttervallens och utedassens gissel – lupin – vars frön har högre proteinhalt än soja och ärtor. I Sverige används lupin mest som foderväxt, men i USA ses det allt mer som en mirakelvego med sitt höga protein- och fiberinnehåll. Här har köket gjort en mousseline på kärnorna och därtill en lupinsoja. På något sätt lyckas lupinens lilla bitterhet neutralisera brysselkålens beska istället för tvärtom och den sammanlagda smakprofilen är klart njutbar.

I rask takt följer nu en svit på fem mellanmumsbitar, alla nykomponerade. Först kralliga hjärtmusslor injicerade med öl och ölvinäger; hela jordärtskockor bakade i skorpmjöl med messmör och krossade rönnbär på ett utfläkt tobaksblad; en tjusig liten kornplätt med syrad sticklök och groddat korn; nyupptagna minipotatisar under multna höstlov vari de kokts och slutligen den verkliga sensationen; en variant på de legendariska kinesiska 1000-åriga äggen, vaktelägg som konserverats i fårskitaska och fått den typiska lite gummiaktiga konsistensen. De svarta, skrovliga äggen presenteras i ett litet rede, ett näpet arrange-mang som trollar bort all äckelfaktor. Man pillar av det yttre höljet och doppar de ljumna äggen i en sprakande orangeklick på torkad öring och ringblomma. Detta är ett vykort från Nilssons flitiga resande. Tusenåriga ägg är en hajpad specialitet på Coi i San Fransisco, där Nilsson gästspelat, och att konservera i aska med dess höga ph-värde är en teknik som plockats upp på Island. Nilsson har produktutvecklat fårskiten, låtit den vila i över ett år för att bli av med ammoniaken, väl medveten om att den i hans raffinerade variant kommer att generera spaltmeter världen runt. Man ser på hans sneda leende när han presenterar rätten att han väl förstår dess redaktionella värde. Här kan man tala om att kacka i eget bo. Hursom – upplevelsen är vidunderlig; ett mästerverk i dramaturgi, estetik, temperaturer, konsistenser och komplexa, djupa men ändå elegant återhållna smaker. Lägg därtill underhållningsfaktorn och alla referenser som kickar igång hjärnan. Rätten har allt, och Nilsson vet det.
Inget kan toppa detta, och gröt på jämtländska gryn och blad med köttbuljong silad genom mossa härnäst får det mycket riktigt inte lätt.
      Nu vankas älg, och efter att harvat i mossan ställer vi om smaklökarna med hjälp av en sextontaggare från Piemonte: 2006 Vigneto Rocchette Riserva av Lorenzo Accomasso, ”inget nybörjarvin”, varnar sommelieren Robert Andersson. Det är säkert många dimensioner som undgår oss, men smaklökarna ställer sig genast i givakt i mötet med vinets vassa kärnighet. Först ut ur skogens djup är en ”ryggfeta”, tärningar av fett från kappan av en älgko på toppen av ett jämtkok med brända lökar och ett paltbröd i botten. Detta är i första hand en konsistensövning, men smakerna skruvas upp när skogens drottning släpper oss innanför kappan i nästa rätt; entrecôte med häggbär i två uppenbarelser. Här rockar det loss rejält, framför allt tack vare de små stenfrukterna som i en svartare och lite tjockare klick bjuder på dov, djup sötma och i en blodröd pöl på spetsig sötma, syra och beska i koncentrat. ”Jag filar lite på tanninstrukturen”, säger Nilsson när han svischar förbi. En doft av bittermandel reser sig från tallriken. I glaset har barolon nu vecklat ut både taggighet och lövverk och illusionen av kamp med vådlig utgång i snårskogen är nästan filmiskt fulländad. En älg har aldrig slutat vackrare.

En sekond i köket får sin jungfrusil av berömmelse i ”keso med grovhackade champinjorer som Oskar odlar i jordkällaren”, en mild och fin dörröppning till den mejericirkus i fyra nummer som nu ska följa, en hyllning till att Fäviken faktiskt inryms i gamla Huså mejeriskola. Några är fina trotjänare som kalvdans och älgört och vattlingon med tjockgrädde, men tjesfil med myskmadra är en ny bekant, ett udda möte mellan den söta filen och den lätt medicinala karaktären i örten, använd både som malmedel och urindrivare. Men nu gäller det att knipa ihop till slutet. Nästan omärkligt har vi glidit in de avslutande desserterna. Förra årets nykomling, äggula konserverad i sockerlag på smulor av tallbarksmjöl med älgörtglass, känns nu trygg och säker, liksom husklassikern vispat ankägg från den numera världsberömde ankmannen med hallon och ”mjölksorbet som förr”.

Allt var inte bättre förr, tvärtom, men mjölksorbeten förvisso. Nu är det kokkaffe, ankäggslikör och smågodis en trappa ner. Den lilla lådan proppad med allehanda udda godis från skogen skulle vara en kioskvältare var helst den serverades, men här blir den det finala beviset på att den jämtländska råvarufloran håller flaggan högt hela vägen till det bittra slutet. Detta manifesterar sig allra sist i Nilssons hemfermenterade snus på tobak odlad på gården.
      När jag som icke-rökare tubbas lägga in en prilla ”för den fina smakens skull” – det är förstås en coup de grâce – och omtöcknad rumlar ut i nattens mörker tycker jag mig höra Nilsson skrocka i bakgrunden: ”Skrattar bäst som skrattar sist”. ■

Information om Fäviken Magasinet hittar du här:
Mer långläsning hittar du här:

Tillbaka

 

Mer långläsning

  • Roots of Malmö är Årets Smakutvecklare

    Roots of Malmö är Årets Smakutvecklare

    WHITE PAPER: Fem minuter…

    …med Matthias Lehner som tillsammans med studiekompisen Nick Rosenstock driver Roots Kombucha som utsetts till Årets Smakutvecklare i Livsmedelsbranschen av White Guide och Livsmedelsföretagen.

    Text Jon Hansson

    Kombon industriekonom/mikrobiolog är förstås praktisk i sammanhanget men hur kom det sig att ni två började med kombucha?
          ”Vi delade lägenhet i Malmö och hade fermentering som ett stort gemensamt intresse. Som många andra började vi brygga öl och vi har även en kolonilott så vi syrade en massa grönsaker, gjorde yoghurt, vi snöade verkligen in på det där. Kombucha var i stort sett okänt i Sverige då men Nick är från Kalifornien och där har det varit trendigt i över tio år så vi började leta och fick till slut tag på en kombuchakultur.”


     

  • White PAPER: Världens hemligaste nudlar

    White PAPER: Världens hemligaste nudlar

    WHITE PAPER #4: I flera veckor jagade Linda Dahl utan framgång historien bakom Hoi Ans stolthet, cab lau-nudlarna, på plats i Vietnam. Flera år senare hittade hon den äntligen: på en krog i Stockholm.

    Text: Linda Dahl Foto: Minh Mat
    Publicerat i White PAPER #4 2017

    JAG BEFINNER MIG I DEN IDYLLISKA staden Hoi An i Vietnam och har precis ätit en legendarisk skål cao lau-nudlar. ”Receptet är hemligt och det är bara en enda familj som känner till det. Vill du veta mer måste du gifta dig med någon ur familjen som tillverkar nudlarna.” Snacket går mellan kvinnorna bakom de rykande grytorna. Varje kväll fylls ödetomten med folk som sitter på en brokig samling plastmöbler och äter sanslöst god street food. De gulbruna nudlarna, tjocka som fettuccine, är själva hjärtat i upplevelsen. Silkeslena med tuggig konsistens och lätt rökig smak ligger de i en lätt lakrits- och kaneldoftande saltsöt såsig buljong tillsammans med frodigt feta skivor av grissida, knapriga riskrutonger, spröda böngroddar och mängder av färska örter. Jag får veta att människor från hela världen reser hit för att få smaka stadens nudelstolhet, cao lau. Med munnen full av nudlar nickar jag och pekar på mig själv.


     

  • White PAPER: Köttets lustar

    White PAPER: Köttets lustar

    WHITE PAPER #4: Processat växtprotein från andra sidan jorden hellre än ett rådjur skjutet runt knuten? När det gäller att äta kött styrs diskussionerna ofta av känslor. Men ytterst sett kanske frågan handlar mindre om djuren och mer om oss själva. Vad är egentligen människans plats i naturen? Utanför den eller mitt i?

    Text: Ann Helene Meyer von Bremen
    Publicerat i White PAPER #4 2017

    DET BLEV EN NYHET NÄR MILJÖPARTIETS Gustaf Fridolin på en direkt fråga berättade att han åt kött fyra-fem gånger i veckan. Lite senare under hösten sa Stefan Löfven i en partiledardebatt att han numera äter mindre kött och nye moderatledaren Ulf Kristersson har även han fått redogöra för sitt köttätande. Köttfrågan verkar ha utvecklats till en lika obligatorisk, moralisk och känslig fråga som drogfrågan är för amerikanska politiker.


     

  • White PAPER #4 2017 – i handeln nu!

    WHITE PAPER: I det nya numret spelar känslorna fritt över hela registret. Vi häpnar över grönsakernas problemlösarförmåga, bubblar med en champagne-schaman och ger oss på en av de mest laddade matfrågorna av alla: köttets vara eller icke vara. Vi pratar om livet på landet med Sloveniens toppkock Ana Roš, funderar över varför vi är så avogt inställda till insekter på gaffeln och spanar som vanligt in krogläget – där Göteborg leder nyöppningsligan.

    SKRYT, MYTER OCH NOSTALGI. Matkänslor genom historien.
    LÄGET? Fullt ös i Göteborg.
    NYTESTAT. Frantzén rebooted.
    FEM MINUTER… med Norbert Niederkofler som driver trestjärniga krogen St. Hubertus i italienska Alperna.
    KÖTT. Att äta eller inte äta, det är frågan.
    MYS ELLER RYS? Inredningen på krogen betyder mer än du tror.
    SCHAMANEN I CHAMPAGNE. Glöm naturvin, nu handlar det om "bioenergier".
    KORSIKA. Bland kastanjer, grisar och vilda örter.
    LUKTSINNET. Med direktkoppling till känslorna.
    AVERSIONER. Varför kastar vi oss inte över insektsbuffén?
    MEDVETNA GRÖNSAKER. Smartare än du tror.

    Läs chefredaktör Lena Ilkjaers ledare HÄR. 
    Prenumerera? Det gör du HÄR.


     

  • White PAPER: Smaken av en plats

    White PAPER: Smaken av en plats

    WHITE GUIDE: Temat för detta nummer av White PAPER är det svårgreppbara men ändå användbara begreppet terroir. Ann-Helen Meyer von Bremen har lämnat vinmarkerna därhän och gett sig ut på jakt efter svensk terroir – och landade på en färgglad veteåker i Västergötland.

    Text och foto: Ann Helene Meyer von Bremen
    Publicerat i White PAPER #3 2017

    OM KANSKE TIO ÅR kommer det på några fält utanför Trollhättan växa ett vete som har präglats helt av platsens geografiska förutsättningar och av den lokala kulturen. Anders Lunneryd kallar det för evolutionsvete, men kanske är det rentav terroir-vete?
          Säg terroir till en människa som inte har maten som arbete eller brinnande intresse och du kommer med stor sannolikhet få en frågande blick till svar. Terroir är ett diffust begrepp. Det halkar runt som en ljummen smörklick i en tid när matkunskap har förvandlats till storytelling.
          En av mina första upplevelser av begreppet terroir i Sverige var när en butik i Östermalmshallen lanserade sitt ”Guldkött”, kanske det första riktiga svenska kvalitetsköttet – och helt klart det dyraste. Det kostade då runt 800 kronor kilot och hade hängt åtta veckor.


     

  • White PAPER: Myllret i marken – en livsviktig väv

    White PAPER: Myllret i marken – en livsviktig väv

    WHITE PAPER: Jordtransplantation kan vara ett självklart begrepp om några år. Parallellt med att medicinarna kartlägger vår inre mikrobiologiska flora studerar biologerna nämligen jordens myllrande, mikroskopiska liv och vad det betyder för odling, växternas trivsel och i förlängningen: vår hälsa

    Text: Ann-Helene Meyer von Bremen 
    Publicerat i White PAPER #3 2017

    DJÄVULEN FINNS I DETALJERNA, brukar det heta, men kan det också förhålla sig precis tvärtom?
    Hur som helst är spaningen efter terroiren nere på bakterienivå. Och där öppnar sig ett nytt och intressant landskap, inte minst inne i oss själva.
          Varje gårdsmejerist eller korvmakare vet att vårda sin mikroflora. Det är den som inte bara gör själva processen möjlig utan även sätter sin särskilda prägel. Den läxan fick till och med stora Arla lära sig. Det hundraåriga ysteriet i Kvibille var under många år nedläggningshotat av ekonomiska skäl men har hittills klarat sig kvar, tack vare bakterierna, eftersom det finns en stor risk att blåmögelosten förändras ifall tillverkningen flyttas till ett ysteri med en annan bakteriekultur.
         Bakterierna och mikroorganismerna finns som bekant överallt och har därmed gett nytt hopp till dem som hävdar att terroir inte bara är vackert försäljningsprat utan att platsen faktiskt präglar karaktären på vin och andra livsmedel. Därför kan man nu säga att jakten på terroir sker, kanske inte med ljus och lykta, men däremot med mikroskop.


     

  • White PAPER # 3 2017 – i handeln nu!

    White PAPER # 3 2017 – i handeln nu!

    WHITE PAPER: I det nya numret gräver vi djupt i jorden och vänder ut och in på begreppet ”terroir”. Är det kanske så att allt vi äter och dricker i framtiden kommer att omfattas av något slags terroirbegrepp? Möt tre terroirpionjärer, där ibland vår nye Global Gastronomy Award-vinnare Enrique Olvera. Ta möjligheten att nörda ner dig i biodling och skaffa dig järnkoll på torr torsk.

    SMAKEN AV EN PLATS. Svensk terroir.
    LÄGET? Krogsverige ligger inte på latsidan.
    NYTESTAT. Frida Ronges Unn & hipp husman på Kagges.
    FEM MINUTER… med Sara Hedblom som gör måltiden till en del av Astrid Lindgrens Värld.
    GLOBAL GASTRONOMY AWARD. Träffa Enrique Olvera, Lucio Usobiaga och team Bottura.
    GASTRONOMY FORWARD. Jord, jord, jord.
    VÄRLDENS VIKTIGASTE BIOPRODUKT. Biodling mot ljusare tider.
    ÄPPEL LÄGE. Svårt med svensk cider.
    LA GRANA NOSTRA. Siciliens vetemaffia.
    RODALE FARM. Fortfarande i frontlinjen.
    TORR TORSK. Tur och retur (?) Portugal-Norge.
    GASTRONOMY BEYOND. Myllret i marken. Välj din egen verklighet. Glutamat under lupp.

    Läs chefredaktör Lena Ilkjaers ledare HÄR. 
    Prenumerera? Det gör du HÄR.


     

  • White PAPER: Rakt från hjärtat

    White PAPER: Rakt från hjärtat

    WHITE PAPERP #3: Det handlar inte om smulor från de rikas bord. Food for Soul engagerar kockar och frivilliga världen över för att bidra med arbete och råvaror till soppkök för behövande. Utgångspunkten är mat med högt näringsvärde och bra smak serverad med värdighet. White Guides första Global Gastronomy post-plate Award går till Team Bottura, som med Massimo och Lara Gilmore i spetsen driver projektet. Operativt ansvarig är Cristina Reni.

    Text: Lotta Jörgensen
    Publicerad i White PAPER #3 2017

    ”GUYS, GUYS LISTEN.” MASSIMO BOTTURA lyfter upp händerna vid öronen och pekar med båda långfingrarna i en klassisk Bottura-gest. ”I have an aaaaamaziiing idea. We will cook with food waste from the Expo in Milan and make food for the homeless, like an avant-
    garde soup kitchen.”
          Juni 2014. Vi står i köket på Osteria Francescana. Kocken Massimo Bottura är eld och lågor. Det är varmt. Takahiko Kondo läser med japanskt lugn, och många års arbete med Massimo, upp bongarna från matsalen där lunchservicen just startat. Ett dämpat ” ”Yes chef” kommer i korus som svar från de 23 personerna i köket. Massimo är entusiastisk. Han skedmatar oss med en molnlätt, korpsvart risotto – som inte är en risotto. Det är en rätt under utveckling. Värmen stiger. Takahiko skrattar när Massimo förklarar och gestikulerar, vi svettas och äter.
          Det visar sig att Massimo Bottura och Lara Gilmore, Botturas fru, har kommit långt i sin soppköksidé. Denna gång handlar det inte om att skapa fantastiska rätter till Osteria Francescana, med inspiration från René Magritte, Thelonius Monk eller att i vardagen ha förmågan att se skönhet i ett misslyckande, som en tappad dessert i köket ”Oops I dropped the lemon tart”.  Nu handlar det om matkultur, respekt och att göra något åt allt onödigt matsvinn. Till och med påven har gett dem sin välsignelse. Det är i alla fall vad Bottura säger. Och ja, påven har rätt, idén om Refettorio – Food for Soul – är välsignad.


     

  • White PAPER: Han väcker Aztekernas urjordar till liv

    White PAPER: Han väcker Aztekernas urjordar till liv

    WHITE PAPER #3: Det handlar om ett kulturarbete med många bottnar. White Guides Global Gastronomy pre-plate Award 2017 går till Lucio Usobiaga i Mexico City. Han får utmärkelsen för sitt arbete med att återskapa växtkraften i aztekernas månghundraåriga odlingskultur i stadens unika sjölandskap och bidra till att megastaden blir mer självförsörjande på ekologiskt producerad mat av högsta kvalitet och med en förbluffande smakrikedom.

    Text: Lars Peder Hedberg
    Publicerad i White PAPER #3 2017

    ”JORDEN PÅ DE HÄR ODLINGSÖARNA är exceptionellt näringsrik”, säger Lucio Usobiaga, initiativtagare till Yolcan, som sedan 2011 organiserar en satsning i Mexico Citys berömda ”chinampas” för att rädda ett unikt kulturarv, att böndernas arbete ska ge hygglig försörjning och att efterfrågan på lokalt ekologiskt grönt ska öka, bland annat genom nära samarbete med stans bästa krogar.
          ”Chinampas är konstgjorda öar som byggts upp av organiskt material och dy från botten av kanalerna i Xochimilco-sjön. En chinampa består till cirka 10 procent av organiskt material, jämfört med två procent för odlad mark genomsnittligt i Mexiko. Jorden är full av mineraler som kommit med avrinning från de omgivande vulkanerna och i stort sett alla mikronäringsämnen finns här. Sådan mark ska odlas, inte förfalla eller urbaniseras.”


     

  • White PAPER: Han tar Mexikos gastronomiska världsarv vidare

    White PAPER: Han tar Mexikos gastronomiska världsarv vidare

    WHITE PAPER #3: Hans gastronomi är en brygga över många sekler, många regioner och mellan högt och lågt. Global Gastronomy Award 2017 går till Enrique Olvera, Pujol, Mexico City, för hans arbete med att lyfta fram och tydliggöra mexikanska smakskatter och allemansklassiker från olika regioner i Mexiko, delvis genom att definiera om dem så alla deras hemliga flavörer träder fram. Och ska någon till slut lära världen äta insekter, så är det Olvera.

    Text: Argot Murelius
    Publicerad i White PAPER #3 2017

    EN BIT IN I MÅLTIDEN DYKER DEN UPP, Enrique Olveras ikoniska ”mole madre”. En ring av chokladbrun finkornig salsa med en ljusare, närmast tobaksbrun klick innanför. Den mörka delen har denna dag 1287 dagar på nacken får vi veta. Det är snart 4 år sedan Olvera lät sin mole negro, en klassisk mexikansk krämsås från provinsen Oaxaca, stå kvar på spisen – och få sitt eget liv.


     

White Guide Presentkort Stockholm Gas iZettle

Sidan har flyttat

Se innehållet på vår nya hemsida.
eller vänta kvar så skickas du vidare..