Registrera dig eller logga in här!

 

Som registrerad gäst på White Guide, Guiding guest, kan du läsa hela restaurang- och caférecensioner. Dessutom har du möjlighet att själva bedöma och lämna egna recensioner.

White Guide
WHITE PAPER #1: 10 år med White Guide

WHITE PAPER #1: 10 år med White Guide

30 jul 2014

WHITE PAPER #1: ”Vi har försökt slå ihjäl pilgrimsmusslan sedan 2005”

I mars firade White Guide tio år. White Paper bad grundarna och redaktörerna Lars Peder Hedberg och Mikael Mölstad att berätta om tillblivelsen, utvecklingen, skandalerna – och förhållningen till Guide Michelin.

Text Lena Ilkjaer

I tio år har White Guide bevakat den svenska restaurangscenen, och varje år svallar diskussionsvågorna höga kring redaktionens värderingar och poäng. Konspirationsteorierna avlöser varandra – både i köken, salongerna och de sociala medierna – och alla gissningar och spekulationer är ett tecken så gott som något på att White Guides omdömen är viktiga, och betyder något i branschen. Det är svårt att föreställa sig hur den svenska restaurangscenen hade utvecklat sig utan White Guides ständiga granskning, och givetvis är det en ständig sporre, och frustration, för krögarna. Ett införande i White Guide är betydelsefullt; för toppkrogarna i storstäderna, men kanske mest av allt för den som har en krog långt bortom allfarvägarna.

När den allra första White Guides skickades till tryck i början av 2005 var den ett resultat av en sammanslagning av den storstadsorienterade och lätt elitistiska 199 Bord (en årlig bilaga i tidningen Gourmet) och Vägarnas Bästa som hade ett mer populärt och rikstäckande anslag. Bakom 199 Bord stod den då lite mytomspunne tidningsmakaren Lars Peder Hedberg, som fått Stora Journalistpriset och även var ansvarig utgivare för Gourmet. Vägarnas Bästa hade grundats av de mediala mat- och vinskribenterna Mikael Mölstad och Bengt Frithiofson. Att kompromissa om ett nytt gemensamt format krävde förstås en hel del tillvänjning – från båda håll.
      ”Jag visste vem Lars Peder var men hade knappt träffat honom, han var väldigt hemlig på den tiden. Men vi kände båda Mats Hanzon (delägare och numera ordförande i White Guide, reds anm) som tjatade om att vi borde slå oss ihop. Och han fick rätt till slut”, minns Mikael Mölstad.
En av de första frågorna den nybildade redaktionen ställde sig var ”vad kan vi erbjuda matälskarna som de inte redan får av Guide Michelin?”.
      ”Det korta svaret var förstås att det var omöjligt för någon, varken krogarna eller gästerna, att förstå hur den röda guiden satte sina betyg”, säger Lars Peder Hedberg.
      ”Det längre svaret handlar om att den inte var en redaktionell produkt – det fanns ingen läsning, inga beskrivningar som levandegjorde upplevelserna.”
      Transparens och tydligt redovisade betygskriterier blev följaktligen hörnstenar i White Guide – tillsammans med hög redaktionell nivå på texterna – det skulle inte bara vara ”en massa symboler på rad”.
Det skulle vara inspirerande och underhållande läsning.
      ”Vi tittade förstås på guidefloran utanför Sverige. Många hade ett färgtema, Guide Rouge förstås, som den hette då, men det fanns också en Guide Bleu och en gul i Italien. Vit var ledig – så den tog vi! Sedan var avsikten redan från början att guiden också skulle komma ut i andra länder än Sverige, så namnet måste fungera också utomlands. Efter att vi hade bestämt färg hittade vi på allt annat runtomkring med ’vitbok’ och ’vitt kort’ som har kommit att styra guidens layout och filosofi.”, säger Lars Peder Hedberg varpå Mikael raskt flikar in:
      ”Ja, och den första guiden var också väldigt anemisk – det var knappt texten syntes!” Mikael, den pedagogiskt lagde publicisten, fick offra sina färgglada symboler och diagram – för att esteten och reklamaren Lars Peder skulle få den snygga guide han eftersträvade. För att göra en hårddragning.
      Och omslaget på White Guide 2005 är verkligen… rent. Det är nämligen bara vit yta och en tunn text, vilket förstås bidrog till uppmärksamheten kring den nya guiden.
      ”Vi fick faktiskt bara positiv respons från dag ett. I och med att det var två så etablerade redaktionella produkter som slogs ihop behövde vi aldrig argumentera för seriositeten i projektet, utan vi började direkt citeras som en auktoritet på svenska restauranger”, säger Mikael Mölstad och fortsätter:
      ”Det finns ett väldigt kul engagemang ute i landet och i lokalpressen. Jönköping är ett exempel, i många år gjorde de en grej av att staden INTE hade någon krog med i White Guide. När sedan Tommy Myllymäki öppnade sina krogar blev det förstås full fart i lokaltidningarna.”

Ett av de inledande besluten var också att sluta med de riktigt hårda nedskrivningarna. Mången krögare hade fått sina hugg av Gourmetredaktionens vassa pennor i 199 Bord och redaktionen på Vägarnas Bästa hade inte direkt blivit bästa vänner med många vägkrögare längs landets motorvägar.
      ”I grunden rekommenderas alla restauranger som är med i White Guide, utifrån någon bedömningsvinkel. Resten väljs bort. Sedan var vi från början tydliga med att det blåser mycket hårdare på toppen – fallhöjden är högre därifrån. Vi kan vara jävligt bitska mot dem högst upp, på den nivån ska de tåla riktig krogkritik”, säger Lars Peder Hedberg.
      Det första boksläppet var allt annat än lugna gatan. Bara en timme innan presskonferensen på dåvarande Brasserie by the Sea anlände pallarna med nytryckta böcker från Italien, och lokalen var fylld till bristningsgränsen med nyfiket krogfolk och journalister som stod ovanpå varandra. Maten tog slut, ljudnivån var öronbedövande – och efteråt undrade den utmattade redaktionen vad som egentligen hade hänt.
      Själva presentationen på scen, den hade Mikael fått hantera, under de första åren i tandem med Gourmets dåvarande chefredaktör Jan Nilsson som också hade den rollen för boken. Lars Peder ville förbli hemlig och stanna i bakgrunden, han hade inte alls någon lust att i ett slag bli igenkänd av ännu fler krögare – eller behöva ta konflikterna.
      ”Jag har värnat hårt om min anonymitet, men till slut insåg jag att det var kört. För ett par år sedan när jag skulle testäta på Fäviken och som vanligt bokat i falskt namn låg det en blå peruk på rummet när jag checkade in – med en liten bruksanvisning: ”För det fall du insisterar på att testa anonymt”.
      Även om Lars Peder och Mikael försöker äta på alla mästarklasskrogar över hela landet, så har det blivit allt svårare ju fler dessa blivit. Men det är oftast Lars Peder som redigerar texterna oavsett vem som från början skrivit recensionen.
      Lite tillspetsat är det alltså Lars Peder som har delat ut smällarna och Mikael som fått ta dem. Exempelvis från uppretade krögare som känner sig felaktigt bedömda.
       ”Det är ett svårt läge. Vår hållning är att all relevant information ska stå i recensionstexten
och poängen. Vi lämnar aldrig ut någon mer information när de hör av sig. Men ibland kan texter missförstås och det är svårt när man inte kan berätta allting för att exempelvis inte avslöja en testare”, säger Mikael.

Numera är Lars Peder med på galan, har förlikat sig med att vara igenkänd och håller till och med i det årliga trendseminariet. För en av hörnstenarna i White Guide har sedan länge varit hans träffsäkra spaningar på trendfronten i restaurangsverige – ett analytiskt anslag som också skiljer White Guide från det mesta i genren. Jag vill veta om han någon gång har huggit i sten med sina trendrapporter – är det något han förutspått som absolut inte har slagit in?
      ”Nja, en trendspaning är ju en fin balans mellan vad man ser, tror ska hända och vad man vill ska hända. Allt kommer ju förr eller senare, vissa grejer får man bara vänta längre på än andra”, säger Lars Peder som bland annat var den som myntade begreppet ”fun dining” i en stor trendspaning för World’s 50 Best Restaurants, där han är nordisk ordförande, långt innan krogarna själva anammade det som en etikett.
      ”Gris har vi slagits för från början, så det är lite med segerns sötma vi ska skära
för oss av ungnassen i samband med Bocuse d’Or 2014. Men pilgrimsmusslan – den har vi försökt att slå ihjäl sedan 2005, under den lite taskiga vinjetten ”Nu får det vara nog”. Men ”pg” är starkare än oss och kommer att överleva oss alla på menyerna. Den har en enastående förmåga att hitta nya former och uttryck”, säger Lars Peder och Mikael lägger till:
      ”Det är samma sak med tryffeln. Nu är den tillbaka igen, både svensk, italiensk, kroatisk och fransk. Jag minns en förrätt på Franska matsalen som då var stans dyraste. För 600 spänn fick man en konservburk med tryffel, rysk kaviar och någon sorts tagliatelle.”
      Det går i cirklar alltså, men något helt nytt som kommit på senare år är den stora trenden med fermenterat, syrat och härsket.
”Det är en återsmak av 1800-tal, historieätare är vi ju alla numera. Mycket av det som vi äter med stort intresse och ofta hyllar idag hade nog blivit totalt nedskrivet om det serverades 2005”, säger Lars Peder.

Från början var testarteamet ett 20-tal personer – inför årets guide är det närmare 50.
      ”Ingen av dem som jobbar för oss är kända för krögarna som testare. Vi bokar alltid i falskt namn, men när jag eller Lars Peder kliver in händer det att de ställer sig på tårna, eftersom de tror att det är det enda testet som görs. Men när vi väl kommer kan det mycket väl ha gjorts två tester anonymt. Vår roll är numera mest att känna av betygen och fylla på med observationer”, säger Mikael.
      Mellan dem snittar de cirka 200 restaurangbesök om året.
      ”Kommentaren ’du måste ha världens bästa jobb’ är inte ovanlig. Förr brukade jag ställa en motfråga: ’vet du hur kul det är att i en vecka köra runt och äta två luncher och två middagar per dag på restauranger du aldrig annars hade valt att besöka?’ Men idag får jag väl erkänna att det är ett fantastiskt jobb, om än mer krävande än man kan tro”, säger Mikael.
      ”Jag åt tre middagar i Göteborg en gång, ensam. Jag hade knappt ätit något på dagen så jag var väldigt hungrig och gjorde misstaget att äta för mycket på den första krogen. På nästa ställe smakade jag bara på rätterna och smusslade undan en del av maten i servetten och när jag kom till den tredje tänkte jag bara ta en liten varmrätt, den var ju ändå färdigtestad av kollegorna. När servitören kom till bordet presenterade han valen: sju eller nio rätter? Efter det kollar jag alltid menyerna väldigt noga i förväg”, berättar Lars Peder.

Jag vill förstås höra om bråken och skandalerna genom åren – vem har blivit sur och slängt ut dem från krogen efter ett dåligt betyg? Men det är tydligen inte den svenska stilen.
      ”Alla bra restauranger förstår ju att det inte är värt att göra något jätteväsen av det hela. Men visst har jag mött krögare som med ilsken blick tagit sikte på mig på långt håll för att vädra sitt missnöje. De har också kommit åkande till redaktionen och krävt att få tala med testaren. Men det kan vi tyvärr inte hjälpa dem med” säger Mikael Mölstad.
      Malmö-krögaren Iggy Vidal på Bloom in the Park hör till dem som rest upp till Stockholm för att hålla räfst och rättarting med de ansvariga.
      ”I ilskan eldade han upp en White Guide på sin hemsida”, minns Lars Peder.
      ”Det är ofta bråk nere i Malmö. Det finns en matmaffia där, som tycker att Malmö är bäst i Sverige, och trots att det är vår kanske mest genomtestade stad med tre lokala testare så tycker de aldrig att poängen blir höga nog.”
      Lars Peder berättar att mejlskörden efter varje boksläpp brukar vara ganska ogenomtränglig, men att de flesta brukar hålla en ganska god ton.
     ”Vi gnabbades en del genom åren med Leif Mannerström, bland annat för att vi varje år recenserade garderoben på Sjömaggan. Vi gillade inte att den kostade pengar efter att ha betalt rejält för mat och dryck. När plötsligt garderoben var gratis fick den högre betyg än matsalen. Enligt ryktet var Mannerström jättesur, han skulle hälla en spann vatten på mig nästa gång jag kom, men det hände aldrig.
Han var nog medveten om att vi bidrog till att bygga upp myten runt honom”, säger Lars Peder.
    White Guide 2014 släpps den 3 mars. Ungefär tio dagar efter brukar Guide Michelins dom över Norden falla – det enda som är säkert är att guiderna inte heller denna gång är överens.
      ”Vi tycker helt enkelt inte lika i många fall. De tillämpar fortfarande en i grunden frankofil bedömningsmall, det gör inte vi”, sammanfattar Lars Peder.
      ”Men det är väl bra att det finns olika sätt att se på mat och vad en restaurangupplevelse
ska bjuda på.”
      ”Men ibland blir det bra konstigt. Året vi utnämnde Operakällaren till Sveriges bästa krog så förlorade de sin stjärna. Jag förstår fortfarande inte vad som hände, och ingen annan heller, sällan har jag blivit så mycket intervjuad”, säger Mikael.
      ”Min teori är att de gick fel och hamnade på Café Opera”, säger Lars Peder.

Och hur ser redaktörerna på framtiden?
      ”Guiden har bara accelererat år efter år. Det känns nästan som den har vuxit oss ur boet! Nu tillhör den mer hela gastronomin än oss på något vis. Galan har också blivit en enormt stor sak – för att inte tala om Global Gastronomy Award”, säger Mikael Mölstad och berättar om när den förste pristagaren till det internationella priset, Ferran Adrià, var på sitt vinnarbesök.
      ”Det var hur lugnt som helst, jag och min hustru Regina visade honom runt stan i flera dagar. När vinnaren kommer nu liknar det närmast statsbesök med stort entourage och nästan blåljus från Arlanda. Samtidigt är det kul att se de här världsstjärnorna med hela sitt maskineri. Det roliga är att det ändå på något sätt blir till ett slags skolutflykt av det hela – de kan bara slappna av och hänga med – och de ställer faktiskt upp på det mesta som vi föreslår”, säger Mikael.
      Men när den ”peruanska tsunamin” drabbade Stockholm i form av förra årets vinnare Gastón Acurio – då var det riktigt svettigt i ett par dagar.
      ”Han hade med sig nio kockassistenter och tre tv-team. Dessutom skulle större delen av norra Europas peruanska befolkning på olika vis engagera sig. På ett sätt var det vansinnigt roligt, men jag kan inte säga att vi hade full kontroll över vad som hände”, berättar Mikael och ser lite blek ut vid minnet.
Men så satte också Lars Peder ribban ganska högt redan när han tänkte ut prisets namn, påpekar Mikael.
”Global Gastronomy Award – det låter ju redan lite larger than life – det är inte direkt anspråkslöst! ■

Detta är ett utdrag ur White PAPER #1 2014

Tillbaka
 

 

 

 

 

Mer långläsning

  • WHITE PAPER #2: Szene Berlin

    WHITE PAPER #2: Szene Berlin

    WHITE PAPER #2: Berlin är känt för sina många, häftiga och ofta tydligt definierade scener, som klubb - och konstscenen. Även krog-Berlin kan därför delas in i mer eller mindre tydliga scener. Vi ledsagar genom några av dem.

    Tips och text: Lars Peder Hedberg och Ingrid Larsson

    Klicka dig vidare genom Berlin med hjälp av de olika länkarna ovan.


     

  • WHITE PAPER #2: Bara i Berlin

    WHITE PAPER #2: Bara i Berlin

    WHITE PAPER #2: Kasta dig ut i Berlins multikulturella karusell och kom hem med gastronomiska upplevelser du aldrig glömmer. Vare sig du går igång på svinblodskarameller, spansk-asiatisk fusion eller judisk old school finns här ett kosmos av smaker att upptäcka. Bowie får du på köpet.

    Text: Lars Peder Hedberg

    Där satt den!
         Vi har letat ett tag efter något, som smakar Berlin i koncentrat, och när den imponerande sexrättersmåltiden på Horváth avslutas med ett litet gelatinrör som munsbit till kaffet, så står det klart att vi inte behöver leta längre. I botten av röret en mörk trögrinnande vätska. Något slags choklad?
          ”Stoppa den i munnen i ett svep”, säger servitrisen.
          Oj! Det är en riktig smakbomb; stor kryddig sötma, djupa umamitoner och en liten, retande syrlig sälta. Mycket läckert, men inte lätt att identifiera. Vi bläddrar i smakminnena men hittar inte hem. Vad
    är det för något?
          ”Svinblodskaramell”, säger servitrisen.
          Ja, där satt den.


     

  • WHITE PAPER #2: Trendspaning KAFFE

    WHITE PAPER #2: Trendspaning KAFFE

    WHITE PAPER #2: I juni sågs en ny upplaga av White Guide Café dagens ljus. I år med hela 263 caféer runt hela Sverige. Kallbryggt, lattens död och nya malningstekninker är några av tendenserna vi noterat på kaffefronten 2014.

    Text: Lena Ilkjaer

    Vi vill inte sträcka oss till att säga att specialkaffe har blivit folkligt. Men 2014 anar vi att den tidvis lite molokna ”ingenförstår-oss”-attityden hos rostar- och bryggarfolket håller på att vändas till en mer inkluderande och stolt inställning. Det märks också i sättet vi serveras kaffe på idag – service har klivit in som en aktiv komponent i kaffebarskonceptet. Lite trevande ibland, men snart är kanske den lätt introverta baristastilen där den oinvigde knappt bevärdigas med en blick ett minne blott. Ett annat tecken på en gryende folklighet är att det japanska pour over-märket nummer ett, Hario, satsar på hemmabryggarna i form av ett startkitt med alla komponenter du behöver för att komma igång – till ett pris under tvåhundralappen.
          En av världens bästa restauranger, Noma, la för ett par år sedan om hela sin kaffeservering i samarbete med norske kultrostaren och baristan Tim Wendelboe. Kökschef René Redzepi har berättat om mottagandet i ett vida spritt youtubeklipp. I princip alla hatade förändringen,hånade det ”tunna” kaffet och en krogkritiker jämförde det med att ta sig en kopp på Storebælts-färjan. Men Noma framhärdade, det är inte riktigt deras stil att backa. Dock: efter några månader insåg dessa ut i fingerspetsarna garvade servicemänniskor att en gästs kaffe är en känslig sak. Eller för att sammanfatta Redzepis långa berättelse om resan mot bättre kaffe: ”we can sprinkle people with live ants and make them eat them off each other, but when we fuck with their coffee they go insane”. Så in på bordet kom, lite diskret, en liten kanna mjölk och en liten skål med socker – innan den jungfrueliga svarta koppen presenterades. Den var förstås menad att drickas obefläckad efter den ceremoniella bryggsessionen i V60 med refraktometer-kontroll av extraktionsgraden. Men tack vare att de trygga attiraljerna redan fanns på bordet slutade gästerna som i ett trollslag att flacka med blicken, slappnade av och lyssnade på förklaringen till varför kaffet helst skulle drickas svart. Eller åtminstone avprövas innan tillsats av annat. För i grunden handlar service om värdskap – och det innebär respekt för människor och deras preferenser.


     

  • WHITE PAPER #1: Trendspaning KROG

    WHITE PAPER #1: Trendspaning KROG

    WHITE PAPER #1: Ajöss nya nordiska det är över! Så… Förrförra året! Det nya nordiska stod i grunden för närhämtad fräschör och det lite udda lokala. Visst är det fortfarande mestadels lokalt och lite udda på tallrikarna – men det är inte längre det som är grejen. Och fräscht rakt igenom är det alls inte längre.

    Text Lars Peder Hedberg

    Tio år kan svischa förbi som ett ögonblick, men också utgöra en hel epok.
          Det är tio år sedan den första White Guide såg dagens ljus, vilket kan kännas som igår – för oss som var med i alla fall. Det råkar också vara tio år sedan den nya nordiska gastronomin formulerade sig och började svänga världens intresse från de slösande rika solens kök runt Medelhavet till de isiga vidderna i norr med dess spartanska förutsättningar och matupplevelser med helt andra kvaliteter i helt andra dimensioner.

    Manifestet för Nya Nordiska Köket skrevs 2004. Det definierade en gemensam hållning i det nordiska när det gällde synen på råvaror och mat, men också på människor och natur – och tankarna träffade mitt i prick i tidens anda och värderingar. Med rötterna i inhemska traditioner och råvaror och ansvar för såväl närmiljö som planet förespråkades en nyfiken upptäckarglädje inför det vi har omkring oss och en ambition till förnyelse – och det blev receptet för en enastående framgångssaga. Men som alltid: inget recept är bättre än sina utövare. Hade det inte varit för de många skickliga matkreatörer som gjorde njutbar verklighet av programmet hade det varit tomma ord, vackra ambitioner. Men det fanns talang, kunskap och en frustande energi som blåste ande och liv i det pompösa manifestet.


     

  • WHITE PAPER #5: Brygder och tinkturer

    WHITE PAPER #5: Brygder och tinkturer

    WHITE PAPER #5: I kockarnas hemliga kökshörn har det jäst ett bra tag. Nu vill sommeliererna och bartendrarna också vara med och leka. Med egna drycker på menyn lägger svenska krogar ytterligare en dimension till utbudet. Och du får chans att prova vasslevin, lavendelbitters och maskrosdrajjor.

    Text Sanna Blomquist Foto Magnus Skoglöf

    Dryck tappar i allt större utsträckning sin huvudsakliga kroguppgift som kassako. Istället har den ur ett konkurrensperspektiv blivit så viktig att även den kockigaste av krögare satsar på en egen, unik dryckesnisch. Idag vet vi att ett bra dryckeskoncept – som högprofilerad vinlista, vasst ölutbud eller kaxig cocktailbar – både drar gäster och lockar till merförsäljning. Samtidigt – i takt med att krogarna blir allt fler krävs det lilla extra för att en krog ska skilja ut sig från mängden.
           Kombinationen av profileringsbehov och det tilltagande dryckesintresset frodas nu på den svenska krogscenen. I Stockholm har det på kort tid öppnat flera renodlade dryckessatsningar – vinbarerna The Burgundy och Gaston, ölrestaurangerna
           The Flying Elk och Ölhallen Dörren, cocktailbarerna Pharmarium och Tweed, för att nämna några. Men runt om i landet puttrar också en annan typ av dryckestrend; i jakten på unicitet söker krogen sin helt egna signaturdryck.

    Pontus Frithiof var tidig på bollen. Redan 2009 lanserade han vin under egen etikett.
          ”Vi älskar vin och tycker om att göra saker som få eller ingen annan har gjort. Ambitionen är att göra goda viner till en rimlig kostnad och i en unik förpackning. Vi vill ge våra gäster en god, trevlig och annorlunda upplevelse”, förklarar Pontus Frithiof.
          Uniciteten är viktig för Pontus och därför är han noga med att vinet är en helt egen produkt och inte ett redan befintligt vin som försetts med en ny etikett. Något som understryks med annorlunda kommunikationsperspektiv.
          ”Våra viner är döpta efter titlar i vår boktapet och varje vin har formgivits individuellt. Jag har tillsammans med sommelierteamet varit med och tagit fram alla viner från scratch”, berättar Pontus.


     

  • KROGKRITIK: L’Astrance, Paris

    KROGKRITIK: L’Astrance, Paris

    Hos en mästare i smakdefinition

    WHITE PAPER #6: Världens mest eleganta smörgåstårta, så skulle den kunna rubriceras, men här går den under namnet galette. En rätt som alltid serveras på L’Astrance. På en mycket tunn, strykjärnsformad botten av karamelliserad smördeg staplas omväxlande lövtunna skivor rå champinjon och lika tunna skivor äpple. De verjusmarinerade ankleverskivorna däremellan är lite tjockare – vi är trots allt i Frankrike. På ena sidan en klick rostad citroncurd, på den andra hasselnötsolja att dippa i. Istället för överkokta räkor och burkmandariner – som vore självklara garnityr på en svensk smörgåstårta – har köket gått över tallriken lätt, lätt med karljohansvamppuder.

    Per Styregård åt och skrev

    93 poäng, varav mat 38 och service 24

    Pascal Barbots senaste långresa – på sommarsemester med familjen till Peru – har inspirerat hans tolkning av ceviche, en av de nyaste rätterna på menyn. In kommer den
    vackraste puck någonsin med friterade spröt av rödlök, färska kvistar koriander och en hel rabatt av små färgglada blad och blommor. Kring blomsterrabatten häller servitören en luftig, klargul soppa som gränsar till kräm – en fluffig ceviche på bland annat räkpasta, rå fisk och jordnötter.


     

  • WHITE PAPER #6: Porträtt: Pascal Barbot, L'Astrance, Paris

    WHITE PAPER #6: Porträtt: Pascal Barbot, L'Astrance, Paris

    Med öppen dörr i Paris

    WHITE PAPER #6: Hans krog har tre stjärnor sedan 2007 och ligger på plats 23 på listan World’s 50 Best Restaurants. Pascal Barbots matlagning är allt annat än lokal; tvärtom har han utmanat både det klassiskt franska och dagens ultralokala skola. Han har också näsa för nya talanger. Gastrologiks Jacob Holmström och Fävikens Magnus Nilsson hör till de många som arbetat i Barbots kök och gått i hans skola.

    Text: Per Styregård

    Det enda spatiösa med L’Astrance är matsalen. Resten är riktigt tajt. Köket – det är svårt att förstå hur så många kockar kan arbeta där samtidigt. Den minimala bakgården som bara rymmer ett stort träskåp med örter och några pappkassar nylevererade grönsaker, och den smala spiraltrappan till det lilla kontoret ovanpå krogen – allt är pyttigt. Pascal Barbot pratar som en kulspruta. Han svarar glatt i telefon under intervjun, och avfyrar snabba order när medarbetare råkar passera förbi.
          Han uttrycker sig väl på förvånansvärt god engelska (i varje fall med andra franska kockar som måttstock). Så har han också tillbringat en stor del av livet på resande fot. Mellan 14 och 18 års ålder gick han i kockskola och lärde sig grunderna i det franska köket. Men han reste också. Var kökslärling i Norge. Jobbade med en thailändsk kökschef i London. Sen var det dags för obligatorisk militärtjänst.
           ”Eftersom jag ändå var tvungen ville jag göra det ordentligt. Gärna i två år, men då skulle jag också göra något fantastiskt. Jag tillbringade två år som kökschef i franska flottan i Nya Kaledonien och kunde ofta resa till Tonga och Fiji och andra ställen i området. Jag lärde mig mycket om traditionell fransk mat eftersom det var mycket klassiska rätter som gällde på fartyget. Men samtidigt upptäckte och lärde jag mig att använda kokosmjölk, grön mango, papaya, litchi och maniok. Fråga alla kockar i hela världen, bara fem procent kan tala om hur en ananas växer. I Frankrike tror alla att de växer på träd. Och fråga en fransk kock: ”Vet du hur jordnötter växer?” Ingen vet!”
           Han berättar att han på väg hem från några års arbete i Australien tog en avstickare till Jakarta. Hyrde en motorcykel och körde från by till by för att lära sig om de lokala traditionerna och råvarorna.


     

  • WHITE PAPER #1: Valkollen – riksdagspartiernas krogpolitik à la carte

    WHITE PAPER #1: Valkollen – riksdagspartiernas krogpolitik à la carte

    Valkollen – riksdagspartiernas krogpolitik à la carte

    Så här ser de olika partierna på restaurangmomsen, rabatten på arbetsgivaravgiften och restaurangbranschens roll och framtid. 


     

  • WHITE PAPER #1: ”Sänkt moms har utvecklat restaurangerna”

    WHITE PAPER #1: ”Sänkt moms har utvecklat restaurangerna”

    Branschen: "Sänkt moms har utvecklat restaurangerna”

    WHITE PAPER #1: Sänkningen av restaurangmomsen 2012 gav många krögare modet att öppna nytt, renovera och anställa. Höjs den igen får många problem.
    ”Jag är inte den som brukar stå på barrikaderna men det är så viktigt att ta strid mot det här förslaget”, säger Malin Söderström som driver restaurangen på Moderna Museet och Hjerta på Skeppsholmen i Stockholm.

    Text: Jon Hansson

    Måndag, museet är stängt och öde. Geten med bildäcket, Marcel Duchamps flasktorkare och de andra verken får vila från betraktarnas blickar. Malin Söderström med personal har tid att röja och fixa innan allt kickar igång igen på tisdagen.
          ”Hur var det nu… Jag hade ju hand om kaffet i går och har redan glömt.”
    Malin Söderström grubblar framför den nya kaffemaskinen. Knappen längst till vänster får till sist kvarnen att rassla igång och en ljuvlig doft sprider sig i köket.
           Hon har nyligen ensam tagit över restaurangen och grannkrogen Hjerta. Tidigare var de tre delägare, men sedan sommaren driver hon de två krogarna ensam.
           ”Momssänkningen för två år sedan gjorde att vi har kunnat genomföra välbehövliga investeringar i exempelvis nya köksmaskiner, vilket underlättar för personalen. Den har också gett oss möjlighet att öka bemanningen i vår löpande verksamhet.”, säger hon.


     

  • KROGKRITIK: Fäviken Magasinet, Järpen

    KROGKRITIK: Fäviken Magasinet, Järpen

    NYTESTAT: Nilsson kackar i eget bo

    Tillbaka på gården efter en tvåårig världsturné i gastroglamourens tecken har Magnus Nilsson laddat om rejält. Efter en hagelstorm av smak- och konsistensupplevelser som ägg i fårskitsaska, treårig sill, mousseline på lupin, skogens drottning i kombination med snårskogs-Barolo och slutligen knockad av hemkört gårdssnus vacklar White PAPERS utsände från bordet. När krutröken skingrats står en sak lysande klar; i Nilssons fäbodsuniversum återfinns några av Sveriges största gastronomiska upplevelser just nu.

    Lars Peder Hedberg åt och skrev

    94 poäng, varav mat 39, service 23.

    Jag hamnar bredvid henne på flighten från New York. Hon ska till Faaaviken och äntligen få pröva Magnus Nilsons trollkonster, och har ett plan stående på Bromma, som hon chartrat för att flyga upp.
          Bromma? Varför inte flyga från Arlanda, där vi landar? Och varför chartra när det går tiotalet reguljära flighter om dagen till Östersund? Jaså, det visste hon inte. Men Faaaaviken ligger ju i ödemarken? Nja, de sista milen måste man ta sig med bil men annars är det inte svårt att ta sig till Jämtland.
          Hon är inte den typiska foodien, snarare en gyllene stjärnkocks-groupie. Hon mailar mig några dagar senare. Hon är besviken. Inte på upplevelsen av mat och miljö, den nämner hon inte ens, utan på att Magnus Nilsson inte var där. Det var i första hand mötet med den unge legendaren som lockat.
          Succén kan vara din värsta fiende. För Magnus Nilsson gick det rasande fort att flytta sig från ”the fame of game” till ”the game of fame.” Efter att ha solat sig i glansen av sin tilltagande världsberömmelse och glassat världen runt på alla tänkbara och otänkbara gastroevenemang under de senaste två åren, insåg Nilsson en bit in på hösten att han nog måste tillbaka till gården där allt började. Det var klokt. Även om toppskiktet i den trendigare världsgastronomin är den globala byn inkarnerad och det internationella foodienätverket måste underhållas och ibland smörjas, så krävs också ständig utveckling av den egna prestationen. Konkurrensen står inte stilla precis. Med sitt ultralokala råvarufokus och sin högprofilerade matlagningsfilosofi löper Magnus Nilsson liten risk att bli kopierad, men foodieetablissemanget är otroget och kräver hela tiden nya sensationer. Nilsson förstod att han måste få fokus på kärnverksamheten igen, som det heter i näringslivet, ta sin gastronomi vidare.


     

White Guide Presentkort Stockholm Gas iZettle

Sidan har flyttat

Se innehållet på vår nya hemsida.
eller vänta kvar så skickas du vidare..