Registrera dig eller logga in här!

 

Som registrerad gäst på White Guide, Guiding guest, kan du läsa hela restaurang- och caférecensioner. Dessutom har du möjlighet att själva bedöma och lämna egna recensioner.

White Guide
WHITE PAPER #1: Trendspaning KROG

WHITE PAPER #1: Trendspaning KROG

1 aug 2014

WHITE PAPER #1: Ajöss nya nordiska det är över! Så… Förrförra året! Det nya nordiska stod i grunden för närhämtad fräschör och det lite udda lokala. Visst är det fortfarande mestadels lokalt och lite udda på tallrikarna – men det är inte längre det som är grejen. Och fräscht rakt igenom är det alls inte längre.

Text Lars Peder Hedberg

Tio år kan svischa förbi som ett ögonblick, men också utgöra en hel epok.
      Det är tio år sedan den första White Guide såg dagens ljus, vilket kan kännas som igår – för oss som var med i alla fall. Det råkar också vara tio år sedan den nya nordiska gastronomin formulerade sig och började svänga världens intresse från de slösande rika solens kök runt Medelhavet till de isiga vidderna i norr med dess spartanska förutsättningar och matupplevelser med helt andra kvaliteter i helt andra dimensioner.

Manifestet för Nya Nordiska Köket skrevs 2004. Det definierade en gemensam hållning i det nordiska när det gällde synen på råvaror och mat, men också på människor och natur – och tankarna träffade mitt i prick i tidens anda och värderingar. Med rötterna i inhemska traditioner och råvaror och ansvar för såväl närmiljö som planet förespråkades en nyfiken upptäckarglädje inför det vi har omkring oss och en ambition till förnyelse – och det blev receptet för en enastående framgångssaga. Men som alltid: inget recept är bättre än sina utövare. Hade det inte varit för de många skickliga matkreatörer som gjorde njutbar verklighet av programmet hade det varit tomma ord, vackra ambitioner. Men det fanns talang, kunskap och en frustande energi som blåste ande och liv i det pompösa manifestet.
     Så rivstartade tio år av fantastisk utveckling och växande global uppmärksamhet. För utlänningar representerade det nynordiska inte bara en ny spännande exotism, där verkade också finnas insikter att lära av och ta till sig, och ta med sig hem, omsätta på hemmaplan – var den nu än låg.
      Även om Danmark och energifältet runt Noma i Köpenhamn öppnade fönstret, så flyttades successivt allt mer av uppmärksamheten till Sverige – över bron till Skåne, upp längs öst- och västkusten, tvärsöver landet till Stockholm och mellan- Sverige och ända upp till Norrland, med det unika Fäviken som blev en av världens mest hajpade gastrodestinationer – och fortfarande är.
      Ändå blir tecknen allt fler på att det renlärigt nynordiska sjunger på sista eller i vart fall näst sista versen. Det är egentligen helt naturligt. Det kunde inte hålla – och hålla på – hur länge som helst. Ingenting kan. Folk vill ha nytt, och det gäller inte minst gastroavantgardet, som hör till det mest otrogna och oupphörligt måste matas med nya upplevelser, nya infallsvinklar. Tio år är en imponerande tidsrymd, en epok nästan. Och kanske är det så vi kommer att se det: Epoken nynordiskt, ungefär som epoken nationalromantik vid förra sekelskiftet.

Låt oss fundera på vad det nynordiska egentligen handlar om, vad som kommer att leva kvar och vad vi lämnar bakom oss. Ingen epok är lätt att se i alla sina fasetter när man står mitt uppe i den; det är först när tiden har flutit en bit som man får perspektiven.
      Det nya nordiska står i grunden för närhämtad fräschör och det lite udda lokala. Fortfarande är förstås det mesta lokalt och gärna lite udda – men det är inte längre det som är grejen. Och rakt igenom fräscht, i bemärkelsen nyskördat och pinfärskt, är det alls inte längre. Tvärtom experimenterar många av de bästa med fräschörens antites; det lite åldrat ankomna med sina mer spännande och framför allt mer utmanande smakupplevelser.
      Förvisso är detta en av de nordiska traditionerna, där karga förhållanden och långa, mörka vintrar gjorde det till en nödvändighet att hitta och hitta på metoder att bevara maten från förgängelsen och därmed undvika nöd och svältdöd; de intressanta smakdimensionerna fick man på köpet. Men nu är det själva förgängelsen i sig som lockar, kanske finns där till och med en flirt med döden? Lisa Förare Winbladh borrar i den möjligheten i sin fantastiska artikel i detta nummer: Memento mori – äventyrsresan mellan förädlat och förfaret.
      Livet och döden, när all konst kokas ner till sina yttersta beståndsdelar handlar det i grunden om det – varför inte också kokkonsten; gastronomin?
      När Magnus Ek på Oaxen Krog presenterar sin ”åldrade morot” eller ”åldrade
kålrot” som yppersta delikatesser – torra, oxiderade, sega och skrumpna, men förvisso
packade av förtätat, koncentrerat gammalt liv – är det som att bokstavligen tugga i sig en tes av franske filosofen Michel Foucault, som ju hävdar att ålderdomen är själva målet för livet; dess höjdpunkt, inte dess trötta epilog.
      Nej, någon ungdomskult grasserar inte på toppkrogborden i Sverige idag. Det späda, nyutspruckna och fräscht oskuldsfulla får allt vassare konkurrens av det övermogna, bokna och åldriga, och moderna versioner av ”gravat”. Magnus Nilsson på Fäviken Magasinet serverar tre år gammal fisk (pigg som en mört), gulnat fett av den äldsta suggan och tusenåriga ägg i gammal, urlakad fårskitsaska. Det finns ett nästan bibliskt kretslopptänk i allt detta: av jord är du kommen och jord skall du åter varda.
      Lokalt och udda, ja. Utmanade nygammalt, i gränslandet mellan innovation och
återskapande, absolut. Fräscht, nja inte just.

Det är en magisk stund en bit in i februari, och vi inser plötsligt att det är 2014 vi har framför oss. En till synes anspråkslös komposition i fyra nyanser av beige och i den lilla glaskoppen bredvid; ett te, som nyligen preparerats på ett sidobord inför våra ögon.
      Bara doftintrycken lovar stort, och redan den första tuggan levererar i en både rik och finstämd sammansättning av smaker, aromer och texturer. På en bädd av rostat och torkat blomkålssmul vilar en mild, nyligen pressad tofu, ovanpå den några rejäla skivor mogen fransk vintertryffel och ett ostyrigt rufs av torkat sojamjölkskinn och tunt skuren blomkål i en skala från gräddvitt till rostbrunt och med olika tuggkänsla utifrån hur hårt torkade eller rostade de är. Blomkålens breda smakregister från sött till beskt kompletteras av tryffelns tunga, jordiga parfymer, och teet – ett Pu’er-te av årgång 2002 – fördjupar upplevelsen av jord och adderar en liten komplex syra med retande fermenterade undertoner. Även texturerna spelar över hela registret, från den sidenlena tufon, över segt och papprigt, till knaper och krisp.
      Det är en av årets bästa rätter, möjligen den allra bästa. Det är känsla och teknik,
raffinemang och artisteri, en mästerlig uppvisning i hur man behärskar och finkalibrerar
hela paletten av smaker, aromer och texturer – och en fabulöst lyckad mat/dryckeskombination.
      Detta är Esperanto i Stockholm, Sveriges bästa restaurang 2014. Det är andra året i rad som Sayan Isaksson och hans skickliga medarbetare i kök, matsal och källare kniper topplatsen i White Guides rankning – i hårdast tänkbara konkurrens, ska det genast tilläggas. I toppen konkurrerar tvåstjärniga (kanske snart trestjärniga) storheter som Restaurant Frantzén och Mathias Dahlgren Matsalen, världsstjärnor som Fäviken Magasinet och en nygammal nykomling som Oaxen Krog, som återuppstått i Stockholms innerstad med uppenbar stjärnvittring.
       Eftersom vår bedömning kommer att skärskådas vill vi gärna – i transparensens
namn – tydliggöra varför. För det första: hela restaurangupplevelsen på Esperanto, från mottagande till avtackning och i alla leveransens delar, är känsligt harmoniserad inom ett och samma träffområde. I en tid då många ömsar skinn från fine till fun dining, så visar Esperanto att fine dining har en framtid, kanske till och med en strålande framtid, bara den växlar till en mjukare inkarnation, fri från det styltat formalistiska. Matsalsarbetet är det bästa i landet och utförs med ett naturligt behag som kan få ögonen att tåras lika mycket som den gastronomi som det öppna köket levererar. Kunskaperna är imponerande; ingen klurig kuggfråga till servisen förblir hängande i luften. Att matsalen drivs uteslutande av kvinnor och köket i stort av män kan man ju ha en fundering kring i en tid då kvotering är ett krav på många områden.
      Ändå är det förstås matlagningen och dess egenart som imponerar mest. Vid sidan av Magnus Nilssons kök är Sayan Isaksons Sveriges mest säregna. Där Nilsson bjuder på bombastisk dramatik på nästan Strindbergsk nivå, bjuder Isakson på en stilla poesiafton, där själavårdande kontemplation låter sig kombineras med sensuell njutning. Isaksson har hittat en alldeles egen domän mellan det skandinaviska och det orientaliska, framför allt det japanska. Visst kan man konstatera att de glödbakade små siklöjorna har vi ätit förebilden till på trestjärniga Nihonryori Ryogin i Tokyo och vi känner också igen instruktion: de ska ätas hela med huvudet först. Men råvaran; den oansenliga siklöjan, har plötsligt fått en plats i den svenska fin-gastronomin, utöver med sin rom. Och det är självklart att siklöja ska ätas med ponzu-dip och finriven rättika, friskt, rent och skimrande som ett norrsken.
       Slutligen; vi gillar när gastronomin fångar tiden på ett inspirerat och framåtpekande
sätt. Det gör den på Esperanto. Detta är inte nynordiskt, långt därifrån. Den allt starkare kopplingen Sverige-Japan handlar snarare om gemenskap i klimatförutsättningar, än om närhet i avstånd och gemensam historia och kultur.

Japan är också ett underliggande tema på Restaurant Frantzén. Björn Frantzén är ingen nynordist, har aldrig varit. Med ett grundanslag i det franska har han allt tydligare vänt sig österut och då mot Japan. Här presenteras läckra munsbitar à la japonaise på vit glaserad keramik, utsökt i sin lite grova elegans, och de är packade med smaker. En ”sushi” på blomkålsris med sotad hälleflundra och rökt ål toppas av hyvlat brynt smör – sötma, syra
och rökiga toner i riktigt fin balans, klart en av årets höjdpunkter. En mjukbakad rödbeta koleldas vid bordet med japansk vit kol, bincho-tan, innan den får ett stygn av sötma från en hundraårig balsamico.
      Frantzén/Lindeberg halverades under året, åtminstone namnet/varumärket, då patisserichefen Lindeberg sköt ut sig – eller vad som nu hände. Har det blivit bättre eller sämre? Vi tycker inte bättre, inte än så länge i alla fall. Guide Michelin har säkert en annan uppfattning.
      Är det verkligen en tillfällighet att dessertfyrverkeriet blivit svagare, och att brödpresentationen försvunnit helt? Det underhållande smöret, som fortfarande kärnas vid bordet, famlar nu efter sitt sammanhang och åker halvsmält ut efter att man smakat utan att förstå dess funktion; vi frågar förstås men får inget svar. Det funkar i alla fall inte till ”brödsoppan” (en variant på l’Astrance-originalet) på jäst råg, baconfett och surmjölk, som kom in strax före. Vid nästa besök får vi veta att smöret ska njutas till den ikoniska pilgrimsmusslan, en annan L’Astrance-inspirerad signaturrätt här i huset.
       Här bjuds förstås fantastiska smakupplevelser, flera av årets toppnummer kvalar in bland årets allra bästa – men det är något med hela föreställningen som hackar. Restaurant Frantzén har framgångsrikt brutit sig ur de klassiska fine dining-mallarna – vi har vant oss vid att själva plocka bestick ur liten låda – och successivt rört sig mot det informella. Detta
dock får konsekvensen att matsalspersonalen inte har så mycket att göra utan mest står och småpratar med varann, eller samlas i flock runt nyanlända gäster, som förvisso får ett magnifikt mottagande i allt från dörrvakten i kubb, som hälsar välkommen med namn utifrån det klockslag man bokat, till att ytterkläderna mirakulöst trollas bort och att alla kända språk behärskas. Men ibland fallerar servicen. Vattenglas får stå tomma. En tappad servett ersätts inte med ny, utan plockas upp från golvet och viks ihop, anmärkningsvärt med tanke på att flera rätter ska inmundigas med händerna.
     Att inte Sveriges bästa restaurang enligt World’s 50 Best Restaurants (#12 i världen dessutom) riktigt klarar att göra förflyttningen från traditionell formell fine dining till något mera lättsamt och informellt utan att förlora skärpan i alla stycken visar på hur svårt det är.

Mathias Dahlgren var den ende svensk som faktiskt skrev under det nya nordiska manifestet för tio år sedan, och det var säkert en drivkraft i att switcha från det mediterrana Bon Lloc till de två stjärnbeströdda etablissemangen på Grand: Mathias Dahlgren Matsalen respektive Matbaren. Båda representerar ”Det Naturliga Köket” med det nordiska som grundanslag men med allt tydligare inslag av framför allt Japan. På ett block helt klar is ligger en trancherad, rå Hitramussla som man själv får pensla med en emulsion på pepparrot, soja, ingefära och Kalixlöjrom, en nordisk sashimi där det japanska förstärks av transparent sjögräs draperat över musslan.
      Nu lanseras ett tredje koncept – Matbordet. En bit av Matsalen har skurits av för att runt ett stort bord samla tiotalet intresserade matgäster och där bedriva matlagning, parallellt med samtal och interaktion runt råvaror, matlagning, drycker och gastronomi i det stora hela, med deltagande inte bara av en kunnig kock utan också av en extern kompetens av något slag; en odlare, uppfödare, forskare eller författare.
      Detta är inte Dahlgrens egen idé. Ett snarlikt koncept drivs under benämningen Foodjam på Jazzköket i Östersund, om än bara en gång i månaden. Hos Dahlgren blir det en del av det dagliga utbudet. Detta är ett av de få verkligt innovativa koncepten på mycket länge och det speglar flera utvecklingar i vår tid.
      För det första har representationsätandet nästan helt utraderats, framför allt på myndighetssidan, till följd av trånga, rigida regelverk och allmän uthängning i media för det fall någon dricker ett för dyrt vin eller tar en taxi hem efter måltiden. Det är i stort tomt på toppkrogarna under veckorna, men de fylls på med superintresserade privatätare under helgerna, som är villiga att betala tusentals kronor för stora och intressanta mat- och dryckesupplevelser. Varför de flesta krogar fortfarande har söndagsstängt är mot den bakgrunden ganska obegripligt.
      För det andra har kunskapsnivån hos de passionerade amatörerna bara ökat. Man vill veta på bredden och förstå på djupet, man vill delta och själv praktisera. Foodjam och Matbordet är mycket intressanta experiment, och vi är övertygade om att de ligger helt rätt i tiden.
       När det gäller interaktivitet kan man konstatera att det fysiska livet imiterar det virtuella. Avståndet mellan kök och gäst har redan minskat genom att matnördar kan hänga med kockarna och utbyta idéer på twitter/facebook/instagram. Det också intressant att just när fine dining sliter med att omforma sig till informell dining – så kommer en helt ny generation av tidigare fine dining-kockar underifrån, som helt enkelt ger fan i de här uppställda ramarna och har så pass mycket självsäkerhet att de bara kan slå upp ett hål i väggen och laga fantastisk mat. Och de gör det utan att betala designeller PR-byråer ett par miljoner innan de ens öppnar. Man förlitar sig på helt andra kanaler för att nå ut till sina kunder – och de är uteslutande privatätare. Vi har nog bara sett början av en våg av krogar som Lilla Ego och Gro i Stockholm, Hoze i Göteborg och Tryne till Knorr i Malmö.
      Det innebär också intressanta aspekter på hela krogkritik-upplägget, när maten är i mästarklass, medan menyerna är medvetet felstavade och fördrinken en arbetargrogg. Det är den nya krogpunken: läckert käk i sunkig miljö, en parallellrörelse till det nya sunkköket på
många tjusiga toppkrogar.

Den nordiska gastronomin – eller rättare sagt; gastronomin i Norden – kommer att fortsätta att vara ett dynamiskt kraftfält, men inte främst genom att vända sig inåt i ett allt djupare navelskåderi, utan genom att vända sig utåt, öppna sig också mot andra geografier, synsätt och värderingssystem likaväl som mot kultur och forskning.
      I tider där rädslan för det främmande, xenofobi, blir allt mer påtaglig också som en politisk strömning och många vill stänga gränserna för inflöde utifrån, är det viktigt att påminna sig om att inte bara Sverige – utan också dess gastronomi – alltid präglats av en öppen dörr, och hela tiden byggt sig rikare genom influenser, idéer och flöden utifrån.■

Detta är ett utdrag ur White PAPER #1 2014

Mer långläsning hittar du HÄR:

Tillbaka

 

 

 

Mer långläsning

  • White PAPER: Parabere Forum till Malmö

    White PAPER: Parabere Forum till Malmö

    Karin Ericson var på årets Parabere Forum för White PAPERs räkning, där hon bland annat mötte sydafrikanska kocken och aktivisten Margot Janse. Hennes rapport kan läsas nedan. Parabere Forum är en oberoende internationell plattform som lyfter fram kvinnors syn och röst i matfrågor ur olika perspektiv, som gastronomi, hållbarhet, näring och jordbruk. 

    Nästa års stora nyhet är att Parabere kommer till Malmö:

    – Parabere Forum och det svenska samhället delar värderingar när det gäller mångfald, inkludering och jämlikhet. Vi är övertygade om att 2018 års forum i Malmö ger möjligheter att skapa förändring, utveckling och förbättring, säger Maria Canabal, grundare av forumet.

    Läs hela artikeln HÄR!


     

  • White PAPER: En ny dimension

    White PAPER: En ny dimension

    Idag kan en 3D-printer för mat leverera selfies i marsipan, göra pannkakor i form av en golden retriever eller dinosauriekex av spenat. Imorgon kanske den styr hela ditt kök. Det är bara ett par detaljer som måste lösas först. Som att lära den att laga mat.

    Text: Lena Ilkjær
    Publicerad i White PAPER #1 2017
    Foto: 3D Systems

    År 2030 kommer 80 procent av all mat som serveras på restaurang att skrivas ut på en 3D-printer. Har du skrivit om detta?” Så löd det uppfordrande sms:et från min bror, författat från åskådarbänken på en teknikkonferens, och jag fick skamset erkänna att nej, det hade jag inte gjort. Eller ens haft lust med. Kanske för att konceptet ”3D-food-printer” de senaste fem åren har slängts in i en bisats lite här och var i allehanda trendspaningar utan att det direkt framgår vad den stora revolutionen skulle innebära. Och dessutom: vaddå printa mat? Av vad? Bilder av hittepåmat av puré och printers modell Nespresso poppar omedelbart upp i huvudet – inte direkt någon våt dröm för hängivna matlagare.


     

  • White PAPER: Coconuts!

    White PAPER: Coconuts!

    Olivoljan har fått konkurrens av kokosolja som den feta undergöraren, men det finns mycket lite substans i de olika mirakulösa påståendena. Rapsoljan och även den bespottade palmoljan innehåller faktiskt mer vitaminer än kokosoljan.

    Text: Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremen
    Publicerad i White PAPER #2 2017

    KOKOSFETTET HAR ÖMSAT SKINN från sin tidigare image som ett industrifett med hälsorisker till en exklusiv premiumolja som anses förgylla både mat och hud. Och redan där, i namnförändringen från fett till olja, eller rättare sagt, jungfruolja, förstår man att det har skett en transformation åt det mer exklusiva hållet. Fast egentligen är allt kokosfett just fett på våra breddgrader eftersom smälttemperaturen ligger runt 25 grader, medan det handlar om olja i tropikerna. Det syns också på priset. I jungfrulig oljeform närmar sig prislappen 300 kronor kilot, vilket är nästan sju gånger mer än kokosfett.


     

  • White PAPER #2 2017 – i handeln nu

    White PAPER #2 2017 – i handeln nu

    WHITE PAPER: I det nya numret fikar vi veganskt och dricker regnbågsdrycker, mörkrost och cocktail till maten. Dessutom häpnar vi över krogexplosionen just nu, sätter tänderna i frasig baklava och äter lunch i byggdammet på Bangkoks senaste och hetaste krog innan den ens öppnat. Men framförallt får vi flottiga fingrar när vi petar i fettets värld – allt från palmolja till kokos till ister. Dessutom ett gäng recensioner av helt nya caféer ur årets caféguide

    Ett urval av vad som går att läsa i det senaste numret:

    TEERNA TAGGAR UPP. Årets trender på caféhimlen.
    LÄGET? Rena rama krogexplosionen.
    GOTT & BLANDAT. Trender och tendenser på caféfronten.
    MIXOLOGI. Cocktails + mat = trend! 
    NYTESTAT. Frida Ronges TAK.
    FEM MINUTER... med årets caféstjärnskott Borgmästargården och Sara Wennström.
    BAKLAVA. Bakverksbubblaren från öst.
    VEGANVÄNLIGT. Nu också på fiken.
    FRASFAKTORN. Så bakas en perfekt croissant.
    KLIMATKRIGARE. The Perennial är ingen vanlig krog.
    GARIMA ARORA. Bangkoks nya stjärnskott.
    PALMOLJA. Missförstådd värsting?
    COCO-NUTS. 2017 är året då allt ska vara gjort på kokos.
    TOMATFISK? Hugo Wikström och Peckas samodlar tomater och regnbåge.
    FETT PÅ KROGEN. Så blir kletet till klirr.

    Läs chefredaktör Lena Ilkjaers ledare HÄR
    Prenumerera? Det gör du HÄR.


     

  • White PAPER: Sista måltiden på Noma

    Noma has left the building – och för första och sista gången publicerar White PAPER en recension av en stängd restaurang.

    Text: Lena Ilkjær och Linda Dahl
    Publicerad i White PAPER #1 2017

    DET VILAR EN KÄNSLA AV UPPSLUPPEN OTÅLIGHET över matsalen, stegen är lätta och varenda medarbetare tycks brinna av lust att berätta om vad som finns på tallriken. Vi är på Noma, den sista månaden som den världsberömda krogen håller öppet, och det är plattan i mattan hela vägen in i kaklet. Vi hade inte förväntat oss mindre.

    Läs hela texten HÄR.


     

  • White PAPER #1 2017 – i handeln nu

    White PAPER #1 2017 – i handeln nu

    WHITE PAPER: I det nya numret firar vi utgivningen av White Guide 2017-18 och funderar på hur framtidens mat kommer att smaka. Vi äter kött utan djur, dricker sprit utan alkohol och 3D-printar mat. Dessutom: En sista måltid på Noma – åtminstone på Strandgade – och en första på Enigma, Albert Adriàs nya restaurang i Barcelona. Vi spenderar fem minuter med världens bästa kokboksförläggare och bjuder på recensioner av helt nya restauranger ur årets guide.

    Ett urval av vad som går att läsa i det senaste numret:

    INNOVATION, REVOLUTION OCH EVOLUTION. På matfronten mycket nytt.
    LÄGET? Det våras för krogarna – och den gröna gastronomin.
    NYTESTAT. Rutabaga.
    NYKOMLINGAR. Tar plats i årets White Guide.
    ALGER, TÅNG OCH SJÖGRÄS. Det gröna från det blå. 
    MAGNUS EK. Mottagare av Årets Merroir Award med Oaxen Krog.
    TORRLAGD. Senaste partytricket? Dricka sprit utan alkohol.
    MYCELMAGI. Vi vänder oss till svampen för att må bra.
    SÖDER MÖTER SÖDER. Titti Qvarnström bjöd in Antonella Scatigna för att gästspela i Malmö.
    PROTEINSKIFTE PÅ GÅNG. Sexbent, odlad i labb eller från UV-belyst svamp – och EU-förordningarna som hämmar experimentlustan.
    MAT I 3D. Är matprintern den nya micron?

    Läs chefredaktör Lena Ilkjaers ledare HÄR
    Prenumerera? Det gör du HÄR.


     

  • Fem minuter med Ulf Wagner

    Fem minuter med Ulf Wagner

    Fem minuter med… Ulf Wagner, vinnare av 2017 års Hyllning av en Långtida Gastronomisk Gärning.

    Hur minns du höjdpunkterna i karriären som tagit dig hit?
    “Höjdpunkterna och minnena är många. Det började redan med min mamma, som lärde mig att ‘hellre en färsk abborrfilé en fryst sjötunga’. Det blev grunden för hur jag har tänkt i hela min karriär, som har bestått av många intressanta möten inom gastronomin. Som första gången jag jobbade med Leif Mannerström på 80-talet, och all kunskap som jag sög i mig då. Eller vinintresset som jag fick av min egen pappa och hos Carl Jan Granqvist. Eller när vi efter mycket hårt jobb med The Place blev först i Göteborg med en stjärna. Men framgång formas inte bara av höjdpunkter – tvärtom. Som när jag som 28-åring kom till Göteborg och Park Aveny. Jag hade blivit anställd särskilt för att genomföra stora förändringar, och skulle basa över 55 kockar, varav många äldre än jag själv. Det blev helt fel, och slutade med att jag slängdes ut. Men det var en erfarenhet jag lärde mig mycket av.”

    Läs hela intervjun HÄR!


     

  • White PAPER: Meny i P1 och prenumerationserbjudande

    WHITE GUIDE: I förra numret av White PAPER (#3 2016) skrev Linda Dahl en lång artikel om Syriens hotade matkultur – vi besökte bland annat fyra syriska restauranger i Malmö.

    HÄR kan den populära artikeln läsas i sin helhet. Nu har den fått ringar på vattnet och är föremål för ett helt program i Sveriges Radios P1 där bland annat Malmö-krögaren Salma Afash och White PAPERs Linda Dahl medverkar och bland annat pratar om hemligheterna bakom kebbeh från Aleppo och ökentryffeln som vaknar till liv få gånger om året vid kraftiga åsk- och regnväder.
    Dessutom fick vår artikel om genbanken på Svalbard utrymme i programmet, och professor Roland von Bothmer berättar om hur man bevarar utsmugglade fröer från genbanken i Aleppo djupt ner i de iskalla valven - så att Syriens matkultur en gång skulle kunna återuppstå.

    Vi rekommenderar varmt att du lyssnar på programmet och får en känsla av djupet och mångfalden i en matkultur som hotas av undergång. Är du intresserad av den här typen av frågor rekommenderar vi också att du prenumererar på White PAPER - så är du alltid uppdaterad om det som händer i matvärlden:

    Läs mer om vad du får vid en prenumeration på White PAPER HÄR!

    Lyssna på avsnittet av Meny i P1 HÄR!


     

  • White PAPER: En bubblas liv

    Det är bubblorna som gör champagne till något extra. De är inte bara pigga och festliga, de fraktar doft och smak till ytan av våra glas. Följ med en bubbla – från vaggan till nyårsfesten.

    Text: Jon Hansson
    Foto: Gérard Liger-Belair / Shutterstock
    llustration: Anders Wieslander

    Publicerad i White PAPER #4 2016

    Läs hela artikeln HÄR.


     

  • White PAPER: Fem minuter med Heikki Nikula

    White PAPER: Fem minuter med Heikki Nikula

    White PAPER: Fem minuter... med Heikki Nikulasom äger och driver hotell Inarin Kultahovi tillsammans med systern Kaisu. Han är kökschef på hotellets restaurang Aanaar, en bra bit norr om polcirkeln, som placerade sig i White Guide Nordic för första gången i senaste upplagan.

    Vad gör Inari så speciellt?
    “Åh, det är mycket. Jag är född här och tillhör den andra generationen som driver hotellet –min mamma var hotellets manager och senare köpte min pappa det. Själv jobbade jag i hotellets kök redan från ung ålder. Jag har bott på andra ställen, främst södra Finland, och studerat och arbetat som jazzmusiker. Men efter att ha läst till kökschef i Helsingfors kom jag tillbaka för tolv år sedan, och sedan tog jag och Kaisu över verksamheten. Naturen är helt otrolig, ren och frisk, såväl luft som vatten som skog. När jag flyttade hit igen kände jag direkt att jag ville använda allt som finns här i hotellets kök.”

    I nya formatet Fem minuter... gör vi korta intervjuer med intressanta personer i mat- och forskningsvärlden. Läs hela intervjun HÄR


     

White Guide Presentkort Stockholm Gas iZettle

Sidan har flyttat

Se innehållet på vår nya hemsida.
eller vänta kvar så skickas du vidare..