Registrera dig eller logga in här!

 

Som registrerad gäst på White Guide, Guiding guest, kan du läsa hela restaurang- och caférecensioner. Dessutom har du möjlighet att själva bedöma och lämna egna recensioner.

White Guide
WHITE PAPER #2: Trendspaning KAFFE

WHITE PAPER #2: Trendspaning KAFFE

25 aug 2014

WHITE PAPER #2: I juni sågs en ny upplaga av White Guide Café dagens ljus. I år med hela 263 caféer runt hela Sverige. Kallbryggt, lattens död och nya malningstekninker är några av tendenserna vi noterat på kaffefronten 2014.

Text: Lena Ilkjaer

Vi vill inte sträcka oss till att säga att specialkaffe har blivit folkligt. Men 2014 anar vi att den tidvis lite molokna ”ingenförstår-oss”-attityden hos rostar- och bryggarfolket håller på att vändas till en mer inkluderande och stolt inställning. Det märks också i sättet vi serveras kaffe på idag – service har klivit in som en aktiv komponent i kaffebarskonceptet. Lite trevande ibland, men snart är kanske den lätt introverta baristastilen där den oinvigde knappt bevärdigas med en blick ett minne blott. Ett annat tecken på en gryende folklighet är att det japanska pour over-märket nummer ett, Hario, satsar på hemmabryggarna i form av ett startkitt med alla komponenter du behöver för att komma igång – till ett pris under tvåhundralappen.
      En av världens bästa restauranger, Noma, la för ett par år sedan om hela sin kaffeservering i samarbete med norske kultrostaren och baristan Tim Wendelboe. Kökschef René Redzepi har berättat om mottagandet i ett vida spritt youtubeklipp. I princip alla hatade förändringen,hånade det ”tunna” kaffet och en krogkritiker jämförde det med att ta sig en kopp på Storebælts-färjan. Men Noma framhärdade, det är inte riktigt deras stil att backa. Dock: efter några månader insåg dessa ut i fingerspetsarna garvade servicemänniskor att en gästs kaffe är en känslig sak. Eller för att sammanfatta Redzepis långa berättelse om resan mot bättre kaffe: ”we can sprinkle people with live ants and make them eat them off each other, but when we fuck with their coffee they go insane”. Så in på bordet kom, lite diskret, en liten kanna mjölk och en liten skål med socker – innan den jungfrueliga svarta koppen presenterades. Den var förstås menad att drickas obefläckad efter den ceremoniella bryggsessionen i V60 med refraktometer-kontroll av extraktionsgraden. Men tack vare att de trygga attiraljerna redan fanns på bordet slutade gästerna som i ett trollslag att flacka med blicken, slappnade av och lyssnade på förklaringen till varför kaffet helst skulle drickas svart. Eller åtminstone avprövas innan tillsats av annat. För i grunden handlar service om värdskap – och det innebär respekt för människor och deras preferenser.
      I år noterar vi med glädje att bemötandet mjuknat och blivit mer personligt – även mot dem som inte passar in i skägg- och sotarmösse-mallen.

Detta öppnar för en mindre dogmatisk hållning till vad som kan anses ”gott” och att kaffepreferenserna kan styras av allt ifrån dagsform till tid på dygnet. För vi kanske inte är helsugna på snipigt Kenyakaffe som tar fem minuter att handbrygga vid 7-rycket utan uppskattar en barista som läser sina gäster och räddar både trötthet och grinighet med ett fylligt brassekaffe på termos.
      ”Att arbeta med hög kvalitet och små gårdar innebär inte att allt kaffe ska smaka syrligt och vara svårt att förstå sig på, ett kaffe får fortfarande gärna också ha essensen av vad som är ett bryggkaffe”, säger exempelvis Johan Ahlgren på Stockholm Roast, ett av de mest tongivande mikrorosterierna på senare år.
I förra årets White Guide Café ägnade vi oss i detalj åt pour over-trenden och dess olika tekniska tillbehör. Och visst är ”droppat” fortfarande i framkant. Det excelleras i att identifiera de olika ursprungen i kaffets inneboende smak- och arompalett. Kombinerat med det framväxande engagemanget på servicesidan är detta inget mindre än en strålande utveckling av svensk cafékultur. Vi tänker exempelvis på baristaveteranen på Costas i Umeå, och den sagolika brygd med aromer av fläder, jasmin, rosor och apelsin som vi serverades där – tillsammans med en stor extraportion kunskap. Eller uppstickarna och kafferostarna på Söderberg & Sara i Ystad där dagens bryggkaffe slog oss med häpnad med sin rena stil, helt fritt från bitterhet men ändå med de choklad-, nöt- och frukttoner som fungerade som en perfekt brygga mellan det ”tunna”, extremt ljusrostade kaffet och vår inhemska, ingrodda faiblesse för starkare brygder.
      Hos årets bästa café, Johan & Nyström i Stockholm, spelar servicen en nyckelroll – och sällan har vi mött ett så engagerat, och närmast taggat, serviceteam med så många strängar på lyran, både vad gäller kaffe och te. Stockholms två andra raketer på kaffebarsfronten, Café Pascal och Cykelcafé le Mond kunde så lätt ha halkat över i den nördiga fåran, men klarar med bravur att navigera rätt in i våra hjärtan. Hos Koppi i Helsingborg har däremot ingenting förändrats. Det finns det ingen anledning till eftersom de från öppningen dag ett har fokuserat på att sätta gästen i första rummet. Vill gästen hellre ha te? Fine – då serveras också det bästa som går att uppbringa på marknaden.
      Det senaste på bönfronten är för övrigt att, liksom i vinvärlden, utforska arabicabönans olika underarter, varieteter på kaffespråk. Johan & Nyström har exempelvis i år släppt en serie med sex olika varieteter från samma kaffeodlare – som i övrigt har behandlats exakt likadant vad gäller torkning av bönorna och rostning. Resultatet är häpnadsväckande mångfacetterat. Och det kanske är denna pedagogiska ambition som kommer att göra så att kaffet närmar sig vinprovarnivå – att enkelt kunna jämföra två kaffen och veta vad det är som skapar skillnaderna mellan dem. Kanske får Joel Wredlert på Kafé Esaias rätt snabbare än han tror när han säger:
      ”I framtiden hoppas jag att kaffe kommer att uppskattas som en dryck och inte som en smak.”

Men aj aj aj, just som du lärt dig säga ”pour over” med lite lagom nonchalant tonfall och inköpt årets hetaste attiralj, den plattbottnade Kalita-bryggtratten med vågiga filter och lärt dig rätta mamma när hon klagar på ditt tunna kaffe så kommer nästa chock. Espresson är tillbaka.
      Nej, givetvis inte den riviga italienska 90-talsversionen, men tack vare både utvecklad rostningsteknik, mer exakta mätmetoder för extraktion (hur mycket av själva kaffet som löses upp i vattnet), nya högteknologiska kvarnar och kreativa baristor ser nu espresso 3.0 dagens ljus. Plats på scen för The Coffee Shot. I motsats till namnet, som låter som något väldigt kort och intensivt, så handlar detta baristorna hittills har lärt sig om att göra pour over-kaffe – och applicera det på espressomaskinen. Resultatet är storleksmässigt ett mellanting mellan bryggkaffe och espresso – smakmässigt handlar det om att få ut många fler av de mer flyktiga aromerna än i en traditionell espresso. Vänta nu – sade någon americano? Ytligt sett liknar det nämligen just precis en sådan, men här är vi uppe på en helt annan teknisk nivå. Det handlar om att en ny high-tech-kvarn kommit in i rampljuset. Med Koppi-profilen Anne Lunells ord gör den följande:
     ”En traditionell espressokvarn maler kaffet relativt ojämnt. Blandningen av små fina partiklar och större partiklar leder till att de mindre lätt överextraheras och att de större underextraheras. Det leder till för mycket bitterhet från de små partiklarna samtidigt som alla potentiella smaker inte kommer fram från de större. EK43-kvarnen producerar en mycket jämnare malningsgrad vilket gör det möjligt att kontrollera bryggningen på ett helt annat sätt än tidigare. Bitterheten minimeras och alla nyanser kommer fram på ett helt nytt sätt. Coffee shots är en bryggteknik där man använder sig av EK43:ans precision för att kunna brygga en dryck som påminner om bryggkaffe eller pour-overkaffe i styrka. Trycket från espressomaskinen gör det möjligt att extrahera kaffet på under en minut jämfört med manuella bryggtekniker som generellt tar mellan tre och fyra minuter.”
      Upphovet till coffee shotvågen föddes på världsmästerskapen för baristor 2013, då en australiensare vid namn Matt Perger närmast chockade den samlade expertisen genom att dels använda en specialkvarn för pour over-kaffe till sina espressobönor, dels ”tampa” (pressa samman) det malda kaffet med en speciell roterande teknik och slutligen brygga espresson ner i en fryst kopp för att få dryckens temperatur att närma sig kroppens. Han sammanfattade själv den resulterande smaken med orden ”Sötare, mindre bittert och framför allt mer transparent”.
      Så i framtiden, nicka bara väldigt imponerat och beställ en coffee shot när din favoritbarista exalterat berättar om att den efterlängtade Mahlköning EK43 just har levererats till baren. Och få en smak av framtiden.
      På tal om tävlingar så var det vid årets nordiska baristamästerskap första gången som det tävlades helt utan mjölk i kaffet – enbart bryggkaffe och espresso bedömdes. Branschens intresse för latten kan alltså i det närmaste dödförklaras – även om svenska folket knappast lär sluta beställa den inom överskådlig framtid. I vår testrunda i år märker vi ändå en generell tendens till att tuffa till vällinglatten – det erbjuds nästan alltid två shots espresso – och ofta närmast förutsätts att kunden vill ha det så.

Hållbarhet är fortfarande ett nyckelbegrepp i kaffesammanhang och lär så förbli. Inte minst med tanke på villkoren för världens producenter av kaffe och arbetare på kaffeplantagerna – och den tuffa utmaning de står inför med klimatförändringarna som hotar slå ut stora delar av deras levebröd. Det är lätt att tro att det är mikrorosterierna som gått i bräschen för utvecklingen, men faktum är att det var Sackeus, världshandelsbutikerna och kyrkans eget kaffe som var pionjärerna på ekologiskt och rättvisemärkt kaffe medan Löfbergs var först av de större rosterierna med både Kravmärkt 1996 och rättvisemärkt (nuvarande fairtrade) år 2000. Microrosterierna har, sedan de började slå upp sina portar, ytterligare satt fokus på dessa frågor och på Direct Trade och så kallad ”relationshandel” – för att genom personliga relationer med kaffeproducenterna skapa hållbara villkor för odlarna. Men i slutändan ligger det stora ansvaret hos oss, alla vi kaffeberoende svenskar. För att vi också i framtiden ska kunna få vår dagliga fix – utan bismak av dåligt samvete – så handlar det om att låta pengarna snacka. Enligt forskningsrapporten ”Hoten mot din kaffekopp” kan så lite som 20 öre per kaffekopp göra en enorm skillnad för världens kaffebönder.
      På de ambitiösa kaffebarerna och caféerna är hållbart och direkthandlat närmast
en självklarhet 2014.

Av rundningsvis blir det kalla nyheter. Cold brew har i flera år varit stort i USA, och utvecklingen har letts av kultiga Portlandrosteriet Stumptown som säljer kallbryggt på snygga kapsylförsedda flaskor i brunt glas – komplett med sköna reklamfilmer med badande, cold brew-drickande hipstrar. Riktigt där är vi inte än i Sverige – men hos ovannämnda Söderberg & Sara i Ystad kan man köpa med sig en flaska kallbryggt till stranden, och i sommar säkert hos flera av de ambitiösa kaffebarerna i storstäderna. Men vad är grejen med kallbryggt? Jo, genom att brygga kaffet kallt minskar mängden bitterämnen radikalt – och de kan bli ganska framträdande om du till exempel hastigt kyler en kopp vanligt varmbryggt kaffe.
      En cold brew kan åstadkommas hemma på så enkelt vis att man maler sitt kaffe, häller det i en pressokanna, fyller på med kallt vatten och ställer den i kylen till nästa dag då kaffet serveras över is, med eller utan mjölk. För här är ett kaffe där till och med branschens mest hardcorenördar godkänner att pytsa i både mjölk och en aning socker. På Kafé Esaias i Stockholm har de tagit trenden snäppet längre och gör egna kallbryggda kaffeisbitar till sommarens drinkar.

Inte långt från cold brew ligger blanddryckerna. Förra året skrev vi om kaffe-tonic, eller Koppi-tonic som den också kallas efter upphovscaféet. Nästa grej är uppenbarligen kombinationen kaffe och cola eftersom både Stockholm Roast kommer med en espresso-cola (i samarbete med David Lagnetoft och Dryck Sthlm) och Johan & Nyström har lanserat en kaffecola gjord på kallbryggt etiopiskt kaffe, ekologisk fruktjuice, kolanöt, ingefära, kardemumma, citron och vanilj. Fler blandade produkter finns också på ritbordet och Stockholm Roast hintar om att de har inlett ett samarbete med Pang Pang Brewery för att implementera humle och malt i en kallbryggning.
      Hantverksöl goes kaffe? Huka er, sotarmössor!■

Detta är ett utdrag ur White PAPER #2 2014

Mer långläsning hittar du HÄR

Tillbaka

 

Mer långläsning

  • WHITE PAPER #3: Krogkoll bortafronten, Köpenhamn

    WHITE PAPER #3: Krogkoll bortafronten, Köpenhamn

    Uppgradering på bredden – eller nedsippring på djupet

    WHITE PAPER #3: Vilket som — vi har aldrig ätit bättre i Köpenhamn. Visst har Köpenhamnskrogarna fått draghjälp av noma. Men nu har kvaliteten på topp och mellanklasskrogarna gjort staden till ett brett gastronomiskt resmål, med nyskapande mat i alla genrer och nivåer. Här är en lägesrapport från de köpenhamnska restaurangborden.

    Text: René Langdahl Jørgensen, översättning Lena Ilkjaer, foto Columbus Leth

    Lågkonjunktur? Inte här. Det är möjligt att nationalekonomerna pratar om kris och återhållsamhet bland konsumenterna, men för den som ser på den köpenhamnska restaurangscenen ur ett fågelperspektiv
    har den aldrig sett bättre ut. Den har blivit bredare, och genomsnittsnivån högre – och framför allt: Det har aldrig tidigare pratats och skrivits så mycket om den danska huvudstadens restauranger. Noma drar det stora internationella lasset, och får gastroturisterna att flockas i Köpenhamn. Nu kan den moderna, delvis återskapade och i synnerhet nyuppfunna, nordiska/danska maten hittas till priser som passar även den magraste krogbudget. Nomas trefaldiga förstaplats på världsrankingen och de sammanlagt fem åren på topp-tio, har tillsammans med Bocuse d’Or-guldet till Rasmus Kofoed skapat en pulserande restaurangmiljö i Köpenhamn, som under de två sista åren till och med har brett ut sig bland de etniska köken.


     

  • KROGKRITIK: Amass, Köpenhamn

    KROGKRITIK: Amass, Köpenhamn

    Köpenhamns nya kultkrog: Amass

    Nyskapande, egensinnigt och dogmfritt

    WHITE PAPER #4: Den redan före öppningen omsusade restaurang Amass i Köpenhamn, med Nomas före detta kökschef Matthew Orlando vid rodret, levererar. Här serveras mat som är dramatiskt enkel, hjärtskärande god och sensationell i sin tekniska precision. Smaker och influenser hämtas ofta långväga från, även om råvarorna kommer från närområdet. Amass har hittat ett helt eget tilltal. Och prisvärdet är i stort sett oslagbart.

    Lena Ilkjaer åt och skrev

    86 poäng, varav mat 35, service 22

    I ett före detta skeppsvarv på en ganska otillgänglig adress lockar Köpenhamns just nu mest intressanta, för att inte tala om prisvärda, restaurangupplevelse. Restaurang Amass drivs av Kalifornienfödde Matthew Orlando som efter fyra år som kökschef på Noma, och innan dess tre år hos Thomas Keller på Per Se, nu startar sin första restaurang i egen regi.
          Krogen har varit Köpenhamns stora foodie-snackis under hela våren och trots semester­tider har det varit fullsatt från öppningsdagen den 17 juli. Det är många, framför allt internationella gäster, som står på kö för att besöka ”the next big thing in Copenhagen” – gärna så fort som möjligt.


     

  • KROGKRITIK: Studio, Köpenhamn

    KROGKRITIK: Studio, Köpenhamn

    Svanesång på nynordiska

    WHITE PAPER #6: Danske superentreprenören och tillika gastro-filosofen Claus Meyer har ankrat upp med ett skepp fullastat med intressant gastronomi, tvärs över vattnet från Noma, vars före detta Chef med ansvar för gastronomisk innovation, Torsten Vildgaard, nu utmanar fäderneshuset i toppkrogen Studio. Med rötterna i det nynordiska avviker Vildgaard dramatiskt från några av dess bärande principer, framför allt kravet på ultralokala råvaror. Resultatet är – skrämmande bra.

    Lars Peder Hedberg åt och skrev

    92 poäng, varav mat 38, service 22

    Det är en av de bästa rätter jag har serverats – någonsin; i all sin exklusiva enkelhet en fulländad komposition, med textur- och smakdramaturgi på högsta nivå. En perfekt skedad klick Baeri-kaviar i botten av ett äggskalsfärgat lerfat och den lenaste tänkbara valnötsmjölk – skänkt ur lerkrus – som långsamt omfamnar den svarta klicken. Det är ett lika oväntat som fantastiskt möte, ett udda kärleksmöte. Utöver sina friska havsaromer har den sammetsmjuka kaviaren i sig en läckert smörig nötighet, återhållen sälta och en antydan till sötma, och den harmonierar förbluffande väl med den gräddiga valnötsmjölken med dess fruktiga toner och en liten retande bitterhet i eftersmaken. Det är en klockren fullpoängare, men också en rätt som stämmer till eftertanke.


     

  • WHITE PAPER #4: Din kropp rockar fett

    WHITE PAPER #4: Din kropp rockar fett

    WHITE PAPER #4: Är det ”goda” kolesterolet bara en myt? Och är fler­omättat numera bara näst bäst? Tycker du det är svårt att få grepp om alla stridande fraktioner inom islam, så är det inget mot hur komplicerade motsättningarna är inom fettforskningen. Oförsonliga läger bevakar svartsjukt sina sanningar — för där det finns skräck finns också pengar att tjäna.

    Text: Lars Peder Hedberg

    Medan olivoljan ledset sinar på våra krogar så väller smörvågen fram i allt rikare variation och allt kaxigare självkänsla. Det är därkärnat, närkärnat och härkärnat, handkärnat och nykärnat – i stor smakbredd redan före eventuella smaksättningar. Smörets återtåg på borden speglar ett antal trender; allt från fokus på det ”nordiska”, hantverksmässiga och närhämtade till en allmän hyllning av gastronomisk njutning. Den massiva barriär av forskningsresultat som länge höll emot har nu börjat ge efter. Inom fettets värld är det är likna vid Berlinmurens fall.
          Fett som födoämne är mycket kontroversiellt. Här inte bara tvistar de lärde – de krigar. Inte minst på våra ledande medicinska lärosäten, med Karolinska Institutet i spetsen, har namnkunniga professorer och forskare barrikaderat sig djupt i skyttegravarna, och när det inte hettar till rejält i ord- och faktabataljerna så råder rena rama kalla kriget.


     

  • WHITE PAPER #6: Änglar och demoner

    WHITE PAPER #6: Änglar och demoner

    WHITE PAPER #6: De moderna toppkockarna är noga med att framhålla sin schyssta ledarstil, byggd på den demokratiska svenska modellen. Men verkligheten ute i de bästa restaurangköken är oftast en helt annan. Här råder en obönhörlig prestationskultur, där inget får gå fel. Felsteg hanteras heller inte med silkesvantar när mästerkocksegon, stjärnor och oftast krogens ekonomi står på spel. Bakom varje änglalik lagledare i kockskjorta döljer sig med nödvändighet ett kontrollfreak – och inte sällan kommer demonen fram.

    Text: Jonas Malmborg

    ”Självklart har jag blivit offentligt utskälld. Det var en del av vardagen på Fredsgatan 12. Melker körde med klassisk skrämseltaktik. I början mådde jag fysiskt dåligt varje dag jag skulle gå till jobbet. Men efter ett tag vande man sig.”
          ”Det var otroligt lärorikt att jobba hos Mathias Dahlgren. Samtidigt liknade det mer en religiös sekt än en arbetsplats. Det fanns inget annat i livet. De som inte hade samma inställning eller ifrågasatte platsade helt enkelt inte i köket.”
          ”Jonas psykade folk, inte bara för hur de presterade utan för rent personliga saker, som att de var feta och fula.”


     

  • WHITE PAPER #5: Beska droppar

    WHITE PAPER #5: Beska droppar

    WHITE PAPER #5: Bitters fungerar ofta som cocktailens ryggrad, och hindrar smakerna att slå över i det banala. Dessutom passar de perfekt in i nostalgivågen och den sepiatonade drömmen om barscenen under förbudstiden. I New York har trenden gett utrymme för en rad nya bitterstillverkare som förser en ständigt törstande hipsterpublik med nya, riviga brygder. Vi har smakat.

    Text: Argot Murelius

    Hon är som en rivningskula som inte längre sitter fast vid kedjan, sjunger Tom Waits. Cocktailbitters kan vara lika onådiga som en skoningslös älskarinna och lika sträva som Waits skrovliga röst. Varsamt hanterade bjuder de dock på lustfyllda smekningar. New Yorks bartenders har lärt sig konsten att tämja denna konkubin, de skvätter numera bitters i var mans drink. Möt cocktailvärldens senaste passion!


     

  • WHITE PAPER #3: Det nya parisiska köket stavas néobistro

    WHITE PAPER #3: Det nya parisiska köket stavas néobistro

    WHITE PAPER #4: Det händer långt bortom lyxkvarteren. Och det puttrar rejält i grytorna, när en ny generation kockar definierar om det franska köket i riktning mot avspänt och roligt, ansvarsfullt och grönt. I de lite bortglömda kvarteren i nordöstra Paris tycks grogrunden extra gynnsam. Och det är nu, innan det nya helt trängt undan det gamla, när hållbara supertrendiga néobistroer ligger vägg i vägg med dammiga copyshops och osorterade järnaffärer, som kvarteren är som charmigast.

    Text: Ebba Svennung

    Upptejpat i fönstret en liggande A4 med krogens namn; Abri, skrivet med ganska så små bokstäver. Man måste gå nära för att kunna läsa, och konstatera att det måste vara här. Men kan det verkligen vara här?
          Jodå, Abri är typexemplet på ett ställe det skrivs och pratas mycket om just nu i Paris. En ny generation kockar – och en ny generation gäster – håller andra saker högt än specialritade möbler för handväskor och obligatoriska sjötungor på menyn. Man söker sig till ställen där man kan vara sig själv och må bra, där man lagar mat och serverar vin som producerats med varligare händer av människor som tänker längre än tallrikskanten räcker. Ställen dit gästerna kommer för att överraskas snarare än imponeras och där stjärnor rent ut sagt känns omodernt. De här krogarna kallas i Frankrike för néobistroer och de växer som svampar ur jorden just nu i Paris. I de länge förbisedda kvarteren i nordöst tycks grogrunden extra gynnsam. Och det är nu, innan det nya helt trängt undan det gamla, som kvarteren är som charmigast.


     

  • WHITE PAPER #5: Pang på päran

    WHITE PAPER #5: Pang på päran

    WHITE PAPER #5: Det är nu på hösten som vår nationalknöl når sin högsta potential. Potatisbranschens smakbeskrivningar som ”smak av liten frysärta” lämnar dock en del övrigt att önska för den gastronomiskt nyfikne potatisätaren. Men det finns hopp – tack vare hängivna odlare som skånska Larsviken.

    Text: Lars Peder Hedberg

    Att potatis är en säsongvara, det vet vi ju alla utifrån den hysteri vi kan betrakta – och ibland deltar i – i samband med färskpotatisens premiär varje senvår och försommar.
          Utländska observatörer skakar på huv-udet när de ser oss galna svenskar gladeligen langa upp 3-400 kr kilot för de första späda primörerna med blott antydan till skal. Primörpotatis är också den korrekta benämningen på denna delikatess, som hetsas fram under delvis artificiella betingelser för att möta efterfrågan från oss läckergommar som uppskattar den säregna sötman och smältande mjälla texturen i de ofullgångna spädisarna. Färskpotatis kallas egentligen all potatis som skördas och säljs före sista september, men i vissa landsändar slutar man använda begreppet efter midsommar och talar då istället om nypotatis eller sommarpotatis.


     

White Guide Presentkort Stockholm Gas iZettle

Sidan har flyttat

Se innehållet på vår nya hemsida.
eller vänta kvar så skickas du vidare..