Registrera dig eller logga in här!

 

Som registrerad gäst på White Guide, Guiding guest, kan du läsa hela restaurang- och caférecensioner. Dessutom har du möjlighet att själva bedöma och lämna egna recensioner.

White Guide
WHITE PAPER #4: Fullt drag i nordostpassagen

WHITE PAPER #4: Fullt drag i nordostpassagen

17 dec 2014

WHITE PAPER: Vad ligger bakom den allt mer passionerade romansen mellan nordisk och japansk gastronomi på toppnivå? Är det bara en trend, i allmän uttråkning över det ultralokala som dominerat våra kök under snart tio år? Eller finns det ett dolt släktskap, en långdistans-DNA som är på väg att återupptäckas och återuppväckas?

Av Lars Peder Hedberg

”Noma flyttar till Japan”.

Va? Pressmeddelandet fick många att dra efter andan. Världens bästa restaurang enligt World’s 50 Best överger Köpenhamn? Det nordiska kökets mest hyllade kultplats sjappar från Norden?
       Lite längre ner i texten kunde man andas ut igen. Flytten är bara tillfällig. Puh! I två månader ska Rene Redzepi och hela hans köksbrigad laga mat på Mandarin Oriental, Tokyos troligtvis lyxigaste hotell. Det går inte riktigt att kalla det ett gästspel för det är inte Nomas gängse gastronomi som ska spelas upp. Redzepi & Co tar inte med sig några nordiska råvaror, utan bara sitt ”mindset”. Tokyos mest nyfikna läckergommar har redan fått pröva på Nomas ”traditionella” (ursäkta ordet) repertoir, då Redzepi och hans kockar i början av 2014 bjöd på provsmakning ur den nya nordiska fataburen på samma hotell. Tokyos foodies kunde förstås inte få nog. Nu får de mera, fast den här gången ska Noma jobba med de japanska råvarorna (läs mera om detta på sid 47 samt recension av Noma på sid 92).

Det samtida nordiska köket har byggt broar till Japan under många år nu. Det gäller framför allt danska och svenska toppkockar, i Danmark exempelvis Jakob Mielcke på Mielcke & Hurtigkarl, i Sverige allt från Magnus Ek, Björn Franzén, Mathias Dahlgren och Magnus Nilsson. Och så förstås Sayan Isaksson som i sina tre krogar – senast izakaya Shibumi (recension på sid 54) – talang- och meningsfullt bryggat över till den japanska gastronomin med brofästen på flera olika nivåer. Parallellt har allt mer kvalificerade ställen med inriktning sushi och sashimi öppnat i storstäderna på en helt annan nivå än de många sushibarerna i korvmojsligan, som kränger standardiserade rispuffar över hela landet. Kontroversiell, men mestadels hyllad/hajpad, är Hoze i Göteborg (recension på sid 50), en kultplats för japansk beredningsteknik, estetik och smaksättning tillämpad på nordisk sjömat i mikroformat: blott sex platser, såsom ofta är fallet också på de bästa sushibarerna i Japan. Även Stockholm har fått en ambitiös neo-Jap i form av lilla Sushi Sho (recension på sid 52).
      Vad handlar den här gastronomiska romansen om egentligen?
Bakgrunden är mångfasetterad. Det finns likheter mellan Norden och Japan, som måste betraktas som märkliga med tanke på de väldiga avstånden, men det finns också förklaringar till varför det ser som det gör. Båda geografierna är präglade av sina omgivande vatten. Japan är i själva verket en arkipelag med nästan 7000 öar. Trots att Japan ligger långt längre söderut – Tokyo ligger på 35:e breddgraden, samma som Beirut – är klimaten inte så olika som man kan tro. Japan sträcker sig över tre grova klimatzoner. Den stora Hokkaido-ön i norra Japan, har i stort ett nordiskt klimat med subarktiska inslag, den klimattyp vi har i Norden från 60:e breddgraden i en linje från Oslo/Uppsala/Helsingfors och norröver. Större delen av Japan ligger i samma klimatzon som Danmark, södra Sverige och kusterna runt Norge. Det är inte Japans klimat som ligger ur kurs med sina koordinater, utan Nordens, som präglas av den varma Golfströmmen. Japan är också omgivet av havsströmmar, som den kalla Oyashio och den varma Kurushio. Det turbulenta mötet mellan kalla och varma strömmar leder nästan alltid till ett bubblande rikt oceant liv, generöst syresatt och med massor av föda för både herbivorer och karnivorer.

Ja, likheterna mellan Japan och Norden handlar mycket om vatten. Och i hög grad om den maritima gastronomi, som är en naturlig följd av geografin. Men även de traditioner och knep som genom seklerna värkt fram för att hantera stora klimatväxlingar mellan årstiderna präglar hushållningen. Självklart gäller det att njuta av det bästa i säsong, men också att göra det mesta möjliga av sommarens överflöd över långa kalla vintrar. Uppfinningsrikedomen när det gäller att bevara maten och förlänga dess livslängd genom olika slags konserveringstekniker hade från början endast överlevnadsmotiv, utan tanke på gastronomi. Annat är det idag.
      Ur ett kulinariskt perspektiv skulle man kunna kalla hushållningen runt den 60:e breddgraden hos oss och med glidning söderut i Asien för det ”söt-sur-salta” bältet. Norge, Sverige, Finland, Ryssland, norra Kina, Korea – och norra och mellersta Japan – har alla arbetat med insaltning, syrning, fermentering och andra konserveringsmetoder, vilka i hög grad kommit att känneteckna regionernas gastronomier.
      Att njuta av superfärskt liksom av dess motsats, på gränsen till ruttnat, präglar också båda regionernas gastronomi. Den ursprungliga sushin i Japan, funazushi, är fisk – oftast karp – som får jäsa i risvatten i upp till fyra år, vilket resulterar i en i stort rutten fisk som i doft, konsistens och smak ligger mycket nära vår surströmming. Vår gravlax är i sin moderna version en fast food-variant av det som en gång var den fisk som grävdes ner i jorden med salt och kanske lite örter för att grävas upp igen, ankommen och säkerligen ofta mer eller mindre rutten, innan tjälen slog till – eller efter att den släppt fram på vårkanten. Många liktyder felaktigt sushi med färsk fisk. Även många krogkritiker i våra stora dagstidningar skriver lika lyriskt som okunnigt om den ”pur”- eller ”pinfärska” fisken som används till sushi och sashimi. I Japan ”hänger” de framstående sushikockarna den fisk som behöver lite tid på sig för att utveckla både sitt fulla aromatiska register och den konsistens som anses mest njutbar. Större tonfisk till exempel får ofta mognadshänga i kylrum över en vecka, gärna två och inte sällan tre.

Rökt, jäst, torkad och slutligen möglad bonito-tonfisk, katsuobushi, är en av det japanska kökets grundpelare och smakbärare tillsammans med kelp-alger i allt från dashi-buljong till miso-soppa och många rätter som präglas av grundsmakerna umami och kokumi, båda japanska upptäckter. Den senare är en kontroversiell grundsmak, som väldigt få västerlänningar känner igen. ”Smakar som färsk fiskmjölke”, säger japanerna. Jaha? Fiskspermier, shirako, betraktas som en verklig delikatess i Japan. Och även om man såklart får en dos pocherad torskmjölke på Noma är det väldigt få som relaterar till smaken. Men de flesta av oss har ätit pilska, lite ”mjölkiga” sommarostron, som med lite kalkfällning från skalen är ren kokumi. Den sjätte grundsmaken är nämligen kalciumjoner som plockas upp direkt från munhålan via speciella jonkanaler. Ofödda ostron, kan det bli färskare?
       En av Japans mest omtalade specialiteter är ikizukuri, levande sashimi, vars kött fileas upp vid bordet och ätes bit för bit medan fisken själv storögt tittar på. Redzepi serverar levande räkor på isbädd, och att det är liv i de små rackarna får man klart för sig när man ska försöka knipa tag i en och den hoppar i väg för att undkomma sitt öde. Jag har själv på Noma ätit levande räkor från mitt eget skjortbröst, dit två av dem tog sin tillflykt. Det är bara att blunda, tugga, uppleva den unika levande ATP-sötman och svälja.  Och sedan fundera på om skjortan ska på kemtvätt, eller för alltid vittna om upplevelsen.

Att avnjuta säsongens toppnummer i deras absoluta klimax har tagits längre i Japan än kanske någon annanstans. Här kan en råvara vara tillgänglig endast en magisk vecka, ja kanske blott en dag eller två, som knopp av en särskilt åtrådd vildkaprifol sprängfyllda med honungsaromer. Bambuskotten är som mest delikata bara ett par veckor på våren, på olika ställen beroende på mikroklimat utifrån breddgrader och höjder över havet. När det en bit in på hösten är premiär för matsutake-svampen (den goliatmusseron vi sparkar undan i våra skogar, när vi inte exporterar den till Japan) är det nästan hysteri på matmarknaderna. Även vattnen har sina säsonger. Marulkslever, ankimo, som också kallas havets foie gras, kan bara njutas i sin fetaste och krämigaste form runt midvinter. Nykläckta saltvattensålar, noresore, helt transparenta frånsett sitt svarta lilla ögonpar, förekommer olika veckor i mars beroende på ursprung, och ätes råa med lite Tosazu-vinäger. Bonito-tonfisken, katsou, njutes dels som en primör under tidig vår, hatsu-gatsou, ”vårens första Bonito”, dels under senhösten, modori-gatsuo, ”Bonitons återkomst”. Boniton följer flödessvängningarna i havsströmmen Kurushio med all dess bytesfisk.
      Om vi i västvärlden tänker grovt i fyra årstider, så har Japan delat upp året i tolv säsonger – en förebild till modeföretag som H&M och Zara kanske, som också växlar sitt utbud nästan månatligen. De japanska säsongerna skiljer till exempel på ”förvår”; 4 februari till 5 mars, ”högvår”; 6 mars till 4 april, och ”senvår”; 5 april till 5 maj. Varje säsong har sina primörer, som kallas hashiri och ofta innebär mångdubbelt högre priser än normalt.
      Det finns en poesi i detta naturdyrkande säsongsfokus, shun. Faktum är att de japanska haiku-poemen på motsvarande sätt hyllar årstidernas sensoriska höjdpunkter och det finns speciella ord i haiku-vokabulären som fångar skiftningarna. Den äldsta japanska poesisamlingen, Manyoshu från 800-talet, innehåller typiskt nog några poem om fiske av ayu, Japans högst skattade flodfisk.

En av mina mest omtumlande gastronomiska sensationer så långt i livet upplevdes på trestjärniga Nihonryori RyuGin i Tokyo. En bit in i en omakase-måltid anlände några små ayu, spöfiskade ett par veckor in på hösten när fisken har perfekt storlek och fettansättning. De hade anrättats genom att läggas levande med huvudet före på glödande kol. Döden är sekundsnabb – och det är avgörande för både smak och konsistens. Fisken stelnar i en vacker S-formad dödsgrimas, lite som en Noh-mask, och serveras naken så på sten. Man äter hela fisken med huvudet först och det aromatiska spektrat är rikt, komplext, vidunderligt, oförglömligt. En variant på temat har serverats på Esperanto i Stockholm, där Sayan Isakson glödbakat siklöjor och presenterat dem nakna på grova stenar. De hade varit oförglömliga om inte platsen i minnet redan varit upptagen av RyuGins ayu.
      Att sjömat och grönsaker dominerar så i Japan har också religiösa och politiska rötter. Japan var under många sekler en stängd egen värld, dominerad av militaristiska shoguner och shinto, Japans lokala version av buddhism där vördnad för naturen är central och där fyrfotingskött länge var tabu. Köttätandet kom igång först efter shogunatets fall i mitten av 1800-talet. Sedan dess har den japanska kossan, wagyu, utvecklats till fyrfotavärldens absoluta superstar. Wagyu är en artgrupp av nötkreatur på stamrasen tajima, som har en genetisk tendens att anrika fett i sin muskulatur, i synnerhet vackert, vitt, enkelomättat fett och omega 3, vilket gör köttet både mer hälsosamt och mer smakrikt. Det kraftigast marmorerade köttet, som max i marmoreringsgrad 12, är mera fett än muskelfiber och betingar astronomiska priser. I synnerhet om det är av arten Mishima, från ön med samma namn, som är helt renrasig tajima, till skillnad från sina internationellt mer kända släktingar som Kobe, Yonezawa och Matsusaka, som är ursprungdefinierade wagyu, där det ofta finns lite gener också från importerade raser.
      Naturligtvis har även wagyun kommit till Sverige, både i äkta skepnad, direkt från Japan, och i form av hybrider från främst Nya Zealand och även lokalt uppfött här hemma. Äkta Kobekött, dvs wagyu uppfödd och slaktad i Hyogoprovinsen i Japan, går lös på cirka 5.000 kr kilot i handeln.
Jag vågar satsa samma summa på att detta bara är början på ett ökat inflöde av japanska exklusiviteter till Sverige.

Läs mer: 

  • Bästa krogarna i Japan enligt toppkockarna

Läs om René Redzepis, Hoze Cerdas, Sayan Isakssons, Björn Frantzéns och andra nordiska toppkockars favoritkrogar i Japan HÄR 

Detta är ett utdrag ur White PAPER #4 2014

Mer långläsning hittar du HÄR

Tillbaka

 

Mer långläsning

  • White PAPER # 1 i butik nu!

    White PAPER # 1 i butik nu!

    WHITE PAPER: Det nya numret av White PAPER släpps samtidigt som White Guide utser Sveriges bästa restauranger – och firar 15-årsjubileum. Givetvis blir det extra mycket krognyheter och recensioner men också framtids- och dåtidsspaningaroch utblickar mot bland annat Indien och Colombia. Vi får också lära oss skilladen på en alg och ett mossdjur i Nomas fermenteringslabb.


     

  • WHITE PAPER: Make russian food great again

    WHITE PAPER: Make russian food great again

    WHITE PAPER #4 2018: Bakom handelskrig och importstopp pågår en ny revolution i Ryssland – på livsmedelsfronten där både bönder och krogar satsar på lokalt och ekologiskt.

    Text & foto: Ann-Helene Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

    ”MAN FÅR INTE FOTOGRAFERA HÄR!” Kvinnan som precis har klatjofsat upp min kålröra på tallrikenryter strängt åt mig. Jag tror först att den stränga ”mattanten” är ett skämt och en del av den sovjetnostalgiska atmosfären som råder på snabbmatskedjan Mu-Mu och kanske är det så. Eller kanske är det på riktigt. Jag blir inte riktigt klok på det. Pannkakor, pelmeni, borsjtj, biff stroganoff, saltgurkor, smetana – alla klassiska rysk  rätter verkar rymmas i Mu-Mu-kedjans rostfria kantiner – och även en hel del moderna inslag som sushi och asiatiska nudlar. Kedjan startade strax efter Sovjetunionens fall, och har blivit populär, inte minst bland turister. Den finns nu på ett 40-tal olika ställen i Moskva. Det är inte så konstigt, för här kan man välja säkra kort från det ryska köket som är hyfsat vällagade, framför allt till de låga priserna. Kedjan ingår i Andreij Dellos krogimperium, där överdådiga Café Pushkin är den mest kända. Också det en hyllning till det ryska köket, men då mer som det såg ut före revolutionen.


     

  • WHITE PAPER: När allt fortfarande är möjligt

    WHITE PAPER: När allt fortfarande är möjligt

    WHITE PAPER #4 2018: Ölvärlden blev aldrig den samma efter att Henok Fentie kastade traditionerna överbord och började experimentera med sockervadd, jordnötssmör och marshmallows. Och Omnipollo har bara börjat.

    Text: Sanna Lindberg

    DET ÄR SNART SJU ÅR SEDAN jag träffade Henok Fentie första gången. Han hade precis tagit tjänstledigt från jobbet på en PR-byrå för att satsa på ölet. Om han hade något bryggeri? Nej. Ölet hade tills nu varit ett fritidsintresse som praktiserats hemma på köksbänken. Några få recept hade (visserligen med stor framgång) skalats upp och bryggts hos andra bryggerier.
          Vi satt med varsin portion sushi och redde ut de nya bryggeribegreppen. ”Mikrobryggeri” kom ur var mans mun, men vad betydde det egentligen? Handlade det om storleken? Nja, ett mikrobryggeri i USA var vid det här laget långt mycket större än våra svenska stor-stark-bryggerier. Vi enades om att hantverksöl var ett bättre samlingsnamn. Och vad kallade han då sig själv? En bryggare med ett ölmärke, men utan bryggeri? För likt högaktuelle Mikkel Borg Bjergsø – aka ’Mikkeller’ – var det precis det Henok och kompanjonen, den grafiska designern Karl Grandin, nu skulle satsa på. Aha: fantombryggare. Det var egentligen inga konstiga öl som kom från Omnipollo då. Men Karls grafiska estetik stack ut och Henoks humliga stil låg i tiden.


     

  • WHITE PAPER: Äcklet - ett nödvändigt gott?

    WHITE PAPER: Äcklet - ett nödvändigt gott?

    WHITE PAPER #4 2018: Psykologen Samuel West har öppnat ett museum där världens äckligaste mat finns samlad. Målet är att kittla oss – men också att stämma till miljömässig eftertanke.

    Text: Linda Dahl, Foto: Anja Barte Telin
    Bildtext: "Äckligast av allt är kanske den antibiotikapumpade grisen?

    UNDER DEVISEN ATT NATUREN hade välsignat den här planeten med 140 000 djurarter varav bara 43 någonsin såg insidan av en kastrull ordnade den engelska kirurgen och naturvetaren Frank Buckland de mest spektakulära och omskrivna middagarna i England under 1800-talets mitt. Till en av tillställningarna anlitade han brittiska arméns 2: a livvaktsregemente för att koka de ”hästhovshårda” sjögurkorna tills de förvandlades till något som liknade en stuvning på trädgårdssniglar. Det som de flesta av oss skulle uppfatta som äckligt såg Buckland som kulinarisk potential och en väg till att utrota hunger. Richard Curling, författaren till boken The Man Who Ate the Zoo, berättar att Buckland vid ett tillfälle till och med grävde upp en nyligen begravd svart panter från stadens zoo och tillagade den. Enligt Franks anteckningar smakade det ”not so good”.


     

  • White PAPER #4 2018 i butik nu

    White PAPER #4 2018 i butik nu

    WHITE PAPER: White Guide har lanserat en ny guide helt ägnad åt Sveriges hotell och barer. Det uppmärksammar vi förstås i det nya numret av White PAPER där vi bland annat djupdyker i hotellens hållbarhetstänk och tittar in bakom kulisserna hos prisvinnande MJ’s i Malmö och Omnipollo i Stockholm. På trendsidan testar vi att göra bean to bar-choklad i ett hemmakök, ryser av äckel på ett nytt matmuseum och undersöker om high tech i matsalen är något som är här för att stanna på krogen.

    Ett axplock ur innehållet i #4:


     

  • White PAPER #3 2018 i butik nu

    White PAPER #3 2018 i butik nu

    WHITE PAPER: Klimat och mat är intimt sammankopplade och efter en rekordhet sommar genomsyrar klimathotet matdebatten som aldrig förr. Det nya numret av White PAPER innehåller dock inte en enda lista på hur du ska äta för att rädda klimatet – istället undersöker vi bland annat vad som ligger bakom siffrorna i klimatlistorna och skrapar på foodtech-företagens blanka ytor för att se om de verkligen kan rädda världen. Dessutom en massa djuplodande framtidsspekulationer om allt från agritechture och maneter till surrogatkaffe på ekollon.

    Ett axplock ur innehållet i #3:

    • Nytestat. Etoile och Eriks Basar i Stockholm och Årstiderna i Malmö.
    • Klimatmoral. Vad säger filosoferna om att vi sticker huvudet i sanden?
    • Surr. Vi jagar receptet på den bästa kaffeersättningen.
    • Thaikungen. David Thompson får Global Gastronomy Award.
    • Agritechture. I framtidens stadsplaner räknas det med ätbart.
    • Klimatmatematiken. Hur funkar livscykelanalys?
    • Torkan. Sommaren då böndernas sårbarhet blev uppenbar.
    • Näring och klimat. Camilla Sjörs forskar på området.
    • Snacksfällan. Ny forskning om fetma och processad mat.
    • Shoppingkrogarna. Galleriornas främsta vapen.
    • Maneter. Vi fiskar allt längre ner i näringskedjan.
    • Foodtech. Het marknad men räddar den verkligen världen?

     

  • WHITE PAPER: Rädda en skrumpen morot – och samtidigt världen?

    WHITE PAPER: Rädda en skrumpen morot – och samtidigt världen?

    WHITE PAPER #2 2018: Allt fler kockar och krögare intresserar sig för hållbarhetsfrågor. Men går det att skala upp svinnjakten från inspirerande exempel på kvarterskrogsnivå till något som sätter ett stort positivt klimatavtryck?

    Text: Jon Hansson
    Foto: Carin Josdal Stenbeck

    PAUL SVENSSON ÄR EN av the usual suspects när det gäller hållbarhet på krogen. I vintras lanserade han och Fotografiskas kökschef Elvira Lindqvist en semla gjord av bullrester – och sedan något år står en kompostmaskin på restaurangen och förvandlar matrester till prima matjord.
          Nu i maj är det dags för ett nytt steg. Då kommer hans restaurang ReTaste att poppa upp på Södermalm i Stockholm två dagar i veckan under fem månader.
          Återsmakandet i namnet syftar på att kockarna bara kommer att använda råvaror som annars skulle blivit avfall.
          ”Jag har fnulat länge på hur man skulle kunna hjälpa dagligvaruhandeln att få användning för råvaror som nått bäst före-datum”, säger han.


     

  • White PAPER #2 2018 i butik nu

    White PAPER #2 2018 i butik nu

    WHITE PAPER: Sommartid är fikatid och den 14 maj släpptes årets upplaga av White Guide Café. I White PAPER har vi därför grävt ner oss i olika aspekter av de olika cafétrender vi har noterat på våra testrundor runt om i landet – vi skriver om färskmalet mjöl, fermenteringsmetoder för kaffe, instavänliga bakverk och besöker världens (?) bästa croissantbagare.

    Ett axplock ur innehållet i #2:

    • LÄGET? Nyöppnings-tempot är fortsatt högt
    • Nykomlingarna. Vi listar de bästa nya fiken 2018
    • Nytestat. MESTIZA, NOI och Soi 29
    • Stjärnskott. Möt konditorn Frida Leijon
    • Wagashi? Yogashi? Vi reder ut begreppen kring japanska bakverk
    • Färskvara. Nu vill vi ha mjölet nymalet
    • Ögongodis. Därför gillar vi regnbågar
    • Svinnfritt. Nu öppnar återvinningskrogarna
    • Kaffe. Nästa smaknyckel i kaffevärlden kan handla om jäsning
    • Noma 2.0. Så smakar framtiden
    • Kockkvinnor. Nu skapar de sina egna nätverk
    • Labbet. Där croissanten utforskas
    • Gaggan. Startar tofukrog i Thailand
    • Vespertine. Los Angeles knasigaste krog
    • Ljudet. Som får oss att fly krogen
    • Socker. En sliskig historia

    Prenumerera? Det gör du HÄR.


     

  • CAFÉSPANINGEN 2017

    CAFÉSPANINGEN 2017

    WHITE PAPER: Med mindre än en månad kvar till nytt caféguides-släpp värmer vi upp med förra årets stora caféspaning. Vad säger ni? Är den aktuell för 2018 också eller har ni sett några nya trender (kommentera gärna på vår facebooksida)?

    Text: Lena Ilkjaer
    Publicerat i White PAPER #2 2017

    Teerna taggar upp

    Ekvilibristisk tebryggning, japanska bakverk, insektsjuice, veganskt och kaffe med svamp är några av årets roligaste nya trender.

    ATT TA EN FIKA. Det är ganska få så enkla saker som kan betyda så mycket. Och trots (eller kanske tack vare) våg efter våg av tekniska landvinningar som skenbart för oss närmare varandra (men rent praktiskt skiljer oss åt) verkar vårt behov av att mötas över en fika snarare öka. En kaffe och en kanelbulle framför datorn ÄR ingen fika, och helheten i att mötas och umgås är så mycket större än de enskilda komponenterna, eller produkterna, som är involverade.
          Det är just den här skärningspunkten, där miljö, bakverk, drycker och stämning går upp i en högre enhet, som White Guide Café försöker ringa in. Ett café kan leverera kaffe i yppersta världsklass, utan att vi vill slå oss ner någon längre stund. Ett konditori kan ha de sprödaste, läckraste småkakorna och frasigaste croissanterna, men om de langas fram utan minsta beskrivning, leende eller personlighet blir det aldrig ett ställe dit vi återvänder. Fika är kultur, en integrerad och ganska unik del av Sverige – ett land där alkoholen så länge har varit tabubelagd att vi hittat andra sätt att sätta guldkant på tillvaron än ett glas rött efter jobbet.


     

  • White PAPER #1 2018 – i butik nu!

    White PAPER #1 2018 – i butik nu!

    WHITE PAPER: Det nya numret ägnas traditionsenligt åt årets krogtrender eftersom det släpps samtidigt som White Guide 2018/19.

    Vi söker omakasens upphov, provar drinkar silade genom mossa, analyserar menyspråket, dricker trendiga japanska naturviner och gör en tveksam hyllning till årets 100-åring: bantningen.

    Som sig bör får White PAPER-läsarna också ta del av de mest spännade nya recensionerna ur guiden och blir bortskämda med ännu mer bildmaterial från årets bästa måltider.


     

White Guide Presentkort Stockholm Gas iZettle

Sidan har flyttat

Se innehållet på vår nya hemsida.
eller vänta kvar så skickas du vidare..