Registrera dig eller logga in här!

 

Som registrerad gäst på White Guide, Guiding guest, kan du läsa hela restaurang- och caférecensioner. Dessutom har du möjlighet att själva bedöma och lämna egna recensioner.

White Guide

White PAPER: En ny dimension

White PAPER: En ny dimension
1 jun 2017

Idag kan en 3D-printer för mat leverera selfies i marsipan, göra pannkakor i form av en golden retriever eller dinosauriekex av spenat. Imorgon kanske den styr hela ditt kök. Det är bara ett par detaljer som måste lösas först. Som att lära den att laga mat.

Text: Lena Ilkjær
Publicerad i White PAPER #1 2017
Foto: 3D Systems

År 2030 kommer 80 procent av all mat som serveras på restaurang att skrivas ut på en 3D-printer. Har du skrivit om detta?” Så löd det uppfordrande sms:et från min bror, författat från åskådarbänken på en teknikkonferens, och jag fick skamset erkänna att nej, det hade jag inte gjort. Eller ens haft lust med. Kanske för att konceptet ”3D-food-printer” de senaste fem åren har slängts in i en bisats lite här och var i allehanda trendspaningar utan att det direkt framgår vad den stora revolutionen skulle innebära. Och dessutom: vaddå printa mat? Av vad? Bilder av hittepåmat av puré och printers modell Nespresso poppar omedelbart upp i huvudet – inte direkt någon våt dröm för hängivna matlagare.

Ett antal youtubevideos och nördiga teknik-podcasts senare är jag mindre säker på min sak. Se förbi dagens något begränsade användningsområden så börjar möjligheterna faktiskt att uppenbara sig.

”Jag är inte intresserad av att få folk att äta ännu mer processad mat. Tvärtom. Hela poängen med en 3D-printer är i förlängningen att hjälpa människor att laga näringsrik mat från grunden”, säger Lynette Kucsma när jag ringer upp henne på kontoret i Barcelona. Hon är grundare till hajpade företaget Natural Machines som precis är i startgroparna för att släppa sin första 3D-printer, Foodini, på marknaden.

”Vår maskin levereras med tomma och påfyllningsbara kapslar just för att uppmuntra folk att fylla dem med riktiga ingredienser. När jag säger att jag jobbar med 3D-printers för mat reagerar många negativt – för att inte tala om alla arga mejl vi fick från Italien när vi printade en pizza. De menade att en pizza är hur enkel som helst att laga och att det inte fanns någon anledning att ändra på den. Men titta i kyldisken i närmaste matbutik och räkna fryspizzorna. Uppenbarligen är det många som varken kan eller hinner baka själva. Är det då inte bättre att printa ut den hemma i köket med ingredienser du själv har valt och utan alla tillsatser som följer med i färdigmaten”, frågar hon retoriskt. Den amerikanskt vältaliga veganen arbetade tidigare i smartphone-branschen och bevittnade hur den tekniken exploderade. Hon tror att samma typ av teknikrevolution kommer att ske i köken.

”Det är när vi kopplar ihop 3D-printerns möjligheter med The Internet of Things som det blir riktigt intressant. Tänk att du varit ute och sprungit fem kilometer på morgonen, din träningsklocka meddelar printern dina data från löpningen varpå den anpassar ditt näringsintag i förhållande till vad du har förbrukat. Eller så får den ett meddelande att det där spenatpaketet längst bak i din uppkopplade kyl snart blir dåligt och föreslår ett lämpligt recept till middag. Det är en helt ny värld av anpassad mathållning som öppnar sig.”

Foodini-maskinen finns idag i en testversion i ett fåtal test- och proffskök – de första riktiga maskinerna kommer om allt går väl att börja säljas till sommaren, tror Kucsma. Men innan det kan bli tal om ett brett genombrott återstår att besegra ett mycket viktigt tekniskt hinder: Foodini, precis som alla andra matprinters, kan inte laga mat.

Trots komplexiteten i att bygga en 3D-printer som ens kan producera ”rå” mat är det närmast en mardröm att föreställa sig alla tekniska problem i att också inkludera tillagningsprocessen.
Den grundläggande principen bakom de här första 3D-printrarna på marknaden är ändå ganska enkla att förstå. Grovt förenklat består själva innanmätet i printern av en rad kapslar (tänk spritspåsar) med olika innehåll som enligt ett förutbestämt program (tänk CAD-ritning) med hjälp av tryck pressar ut en massa (tänk marsipan, pastadeg eller hummus) enligt lager-på-lager principen och därmed ”bygger upp” en tredimensionell produkt – exempelvis en raviolikudde, ett brudpar att toppa bröllopstårtan med eller, för all del, en pizza. Storleken på munstycket styr vilken konsistens din mat kan ha – med en större öppning kan du ha tjockare massa men begränsar i gengäld möjligheterna för finlir. Det finns också matprinters som printar med hjälp av pulver och laser, men de är ganska begränsade till sockerkreationer.

När du väl har din pasta eller pizza klar får du snällt grädda eller koka den på traditionellt vis. Än så länge.
”Vi arbetar just nu intensivt med en ny version som kommer att kunna tillaga maten. Idag handlar 3D food printing mest om att forma mat – vilket framför allt kockar och konditorer tycker är superspännande eftersom de kan skapa geometriskt uppbyggda former som helt enkelt inte är möjliga att göra för hand. Men det kommer inte att räcka till för att den vanliga konsumenten ska vara intresserad av att köpa en. Vi har kommit väldigt långt med vår tekniska lösning för tillagning, men är inte framme riktigt än”, säger Kucsma. Jag pressar henne för att få ett tidsperspektiv.
”Det är omöjligt att sätta en absolut tidsram på den här typen av innovationer. Men mikrovågsugnen uppfanns på 60-talet och nådde 90 procent marknadspenetration på 30 år. Jag tror att 3D-printern kommer att halvera den tiden eftersom vi är mycket mer öppna för ny teknik idag. Om 10–15 år misstänker jag att det står en 3D-printer i de allra flesta kök, och att den har övertagit många av de funktioner som andra köksmaskiner har haft tidigare.”

Nu ligger det liksom i Lynette Kucsmas intresse att vi köper printers – så jag ringer vidare, till Luis Rodriguez i New York. Han driver tillsammans med en kollega portalen 3DigitalCooks.com, ett slags community för den förvånansvärt stora mängd entusiaster som gillar att experimentera med att bygga (eller hacka) sina egna printers. Barcelonafödde Rodriguez är från början elektroingenjör och möbelsnickare och halkade in på matprintande av en slump.

”Jag var arbetslös och experimenterade med att bygga 3D-printers på min fritid.
Plast och metall att fylla dem med är dyrt – men jag upptäckte att det finns mängder av spännande, och billigt, material att jobba med i en vanlig mataffär”, berättar han. Han började dela sina erfarenheter online vilket senare bland annat ledde till två års jobb hos olika printerföretag, numera är han frilansande konsult.

”Det häftiga med att arbeta med mat är att det ger en omedelbar kontakt med människor. På stora printermässor finns tio tusen plastgrunkor men alla flockas kring vårt lilla bord där vi printar ut kex… När jag väl hade börjat experimentera blev det närmare en besatthet.”
Rodriguez tror på 3D-printern som en framtida kökspryl, men är noga med att påpeka att man inte ska förblindas av säljsnacket.

”Det största problemet idag, förutom tillagningen och att det tar lång tid att printa mat, är pedagogiskt. Mat- och restaurangbranschen är ingen tech-bransch och även om verktygen finns så är det få som kan eller vill lägga tid på att lära sig ett CAD-program för att göra bakverk i nya former. Jag har visat printrar för många kockar och det finns idag ett stort gap mellan deras idéer och vad printern faktiskt kan göra. Deras kunskap sitter i händerna och det tar tid att omvandla den, för 30 år sedan spelade musikerna med fingrarna – idag gör många istället musik på datorn. Det är den typen av omställning. Jag är den förste att tala om möjligheterna med att printa mat – men det är många reportrar som ringer mig och frågar när man kan trycka på en knapp och få fram en broccoli… Svaret är att jag tror att den dagen kommer – men innan dess kommer vi antagligen att ha koloniserat världsrymden.”

För den som inte kan sin Star Trek finns det en fiktiv apparat som alla som jobbar med att utveckla printad mat hatar. Sök upp ”Star Trek Replicator” på Youtube så får du se varför. I nästan vartenda reportage om matprinting refereras till denna science fiction-mirakelmaskin som enligt Wikipedia fungerar genom att ”sönderdela oönskade föremål till molekyler som sedan kan återanvändas i skapandet av nya föremål” – kort sagt kan rymdskeppsbesättningen bara leverera sin beställning och vips dyker ett fat med ”pan fried catfish” upp ur tomma intet. Trots att närmaste catfish är 130 ljusår bort berättas att maskinen kan återskapa den eftersom ”fiskens arvsmassa finns lagrat i skeppets centraldator”. Fiffigt, onekligen. Och djupt otacksamt för den ingenjör som efter åratals slit är ganska nöjd med att ha byggt en apparat som pressar ut potatismos i geometriska former.

”Just nu är 3D-printing vansinnigt hypat, det är ett buzzword som gör att alla vill investera. Men hittills har många begränsat sig till att tänka ’jag har en teknologi – låt oss hitta mat som fungerar att pressa igenom min printer’. Så har jag också tänkt förut, men på senare tid har jag vänt på begreppen och istället utgått ifrån vilken mat jag vill laga och sedan leta efter tekniken för det. Det kan lika gärna vara något som hyvlar eller maler istället för att pressa med tryck. Min stora dröm är att hitta en teknik som kan återskapa texturer, som att printa ett bröd med ett krispigt yttre lager och ett mjukt inre”, säger Rodriguez som precis som Lynette Kucsma tror att hälsoaspekterna i kombination med big data-insamling kommer att göra 3D-mat intressant för många i framtiden.

”Tänk om vi om 20–25 år genom printrarna kan följa vad folk faktiskt äter över ett spann av flera år – och kan koppla det till deras hälsa. Då snackar vi big, big data! Google vet allt om oss idag, men inte vad vi äter, med den här typen av data kan vi skräddarsy måltider med rätt näring för olika människor – bara inom sjukvården skulle det vara en revolution.”
Men när får vi se printers i folks kök?
”Haha, jag har fyra-fem printrar hemma så du frågar fel person!”

Okej, låt oss fråga en av de få i Skandinavien som faktiskt har en 3D-printer. Inte i sitt eget kök, märk väl, men ändå. Hanne Bak Jensen arbetar som Application Scientist på Arla Food Ingredients i Århus. Rent praktiskt arbetar hon med vassle, och att utforska vilka möjligheter den har att ersätta tillsatser som exempelvis emulgerings- och stabiliseringsmedel i exempelvis mejeriprodukter, bakverk och desserter.
”Anledningen till att vi har skaffat en 3D-printer till vårt labb är mest för att hålla oss à jour med vad som händer på den marknaden och ligga i framkant när det gäller att ta fram produkter som fungerar att printa. Det vi hittills har gjort är att testa om olika typer av produkter avsedda för 3D-print kan bli bättre med tillsats av vassle. Vi har till exempel gjort en cheesecake som blev väldigt bra”, berättar hon.
Även om matprintrevolutionen inte precis kommer att ske imorgon förutser Bak Jensen en möjlig produktnisch.
”Trenden har i flera år gått mot att folk vill ha så naturliga produkter som möjligt. Om 3D-printern slår igenom kommer det att finnas en marknad för kapslar till dem, och där har vi en möjlighet att bidra till kapslar med ”clean label” eftersom vi arbetar med en naturlig produkt. Jag vet att flera stora firmor har investerat i printerprototyper så det är en teknologi som många tror på. Om sedan teknologin slår igenom eller inte beror nog på om den lyckas underlätta vardagen för en vanlig familj, och om den kan göras enkel och rolig att använda.”

Printa din pizza. Foto: Beehex.

Att döma av alla uppstartsföretag runt om i världen är tekniken i alla fall på väg att explodera – inte minst tack vare alla pågående experiment med att printa funktionella organ för transplantation med hjälp av labbodlade celler. Forskningen på proteinområdet gör också att många söker efter aptitliga sätt att paketera exempelvis insektsmjöl. Stora aktörer just nu på marknaden är ovan nämnda Foodini, 3D Systems vars ChefJet kan göra extremt avancerade geometriska sockerkreationer, BeeHex som gör en printer specialiserad på pizza (ursprungligen på uppdrag av NASA) och Bocusini (japp, döpt efter chef Paul i Lyon) som ger dig möjligheten att scanna in dig själv och din tillkommande med en iPad och senare få ut en 3D-version i marsipan av er själva att toppa tårtan med.
Tja, något ska man ju bränna budgeten på.

Givetvis teamar många printföretag upp med kända kockar och matprofiler för att skapa buzz kring tekniken, och eventföretaget Food Ink bland annat gjort en uppmärksammad pop up-restaurangturné i samarbete med holländska 3D-printerföretaget ByFlow och Foodini. Middagarna marknadsförs med att allt, inklusive ätredskap och porslin, mat och möbler är producerat av 3D-printers (även om bilderna avslöjar en och annan tomat på tallrikarna).

Mindre aktörer finns det gott om, och för att bara nämna några spännande innovationer finns matdesignern Chloé Rutzerveld i Nederländerna som i samarbete med printerföretaget TNO skapat en ännu inte realiserad projektplan för att printa ”ätbara ekosystem” i form av en struktur som innehåller fröer, svampsporer och jäst som på några dagar utvecklas till ätbara groddar och svampar. PankakeBot är en pannkaksprinter som upphovsmannen, bosatt i Norge, bland annat använder i skolor för att undervisa barn om teknik på ett roligt sätt. I USA kan du beställa egendesignade vingummin från Magic Candy Factory. I Holland skapar Daniel Wilkens på Message in a Cake sockerkakor som avslöjar hemliga meddelanden när man skär i dem och den som vill vara med att knäcka nöten att 3D-printa hamburgare ska söka upp open source-projektet BotBQ som har detta som sitt ultimata mål.

Det återstår alltså att se om det står en 3D-printer i mitt kök om tio år. Eller om mitt tretton år äldre jag tycker att det är helt normalt att krogmat levereras via skrivare. Lägg på 5 år för marknadsföringsprat och dra bort två för okända innovationer så landar vi i 2033 – pan fried catfish anyone?

Här hittar du matprinters

Foodini – mikrovågsugnens utmanare
www.naturalmachines.com

3D Systems (ChefJet Pro) – framför allt socker
https://www.3dsystems.com/culinary/culinary-lab

Bocusini – marsipan och choklad
http://www.bocusini.com/

Message in a Cake – designade sockerkakor
http://www.messageinacake.de/

Bee Hex - pizza
http://beehex.com/

PankakeBot - pannkakor
http://www.pancakebot.com/

Magic Candy Factory - vingummi
http://magiccandyfactory.com/

Projektet Edible Growth
http://www.chloerutzerveld.com/edible-growth-2014

Luis Rodriguez community för 3D-matentusiaster
http://3digitalcooks.com

Food Ink – 3D-pop up-krog
http://foodink.io/

Bot BQ - hamburgare
http://botbq.org/

 

Mer långläsning

  • WHITE PAPER #3: Topptacos till folket

    WHITE PAPER #3: Topptacos till folket

    WHITE PAPAER: Vad får kockar från hela världen att flyga till Köpenhamn för att langa tacos? Svaret är Rosio Sanchez. Hon är en kock med en mission: att hämta äkta mexikanska smaker till Europa och att göra dem tillgängliga för alla.

    Text: Eva Helbaek Tram Foto: Mikkel Jul Jvilshøj

    PACO MÉNDEZ, SHINOBU NAMAE, Fabian von Hauske, Jorge Vallejo, Zaiyu Hasegawa, Kris Yenbamroong, Mario Espinosa. Vad har de gemensamt? Jo, de är alla kockar från toppkrogar runt om i världen som har gästspelat i Köpenhamn i sommar. Och vad har de gemensamt med Lisa Lov, Matt Orlando, Lars Williams och Jonathan Tam? Tja, de har alla ägnat en dag åt att göra tacos i en liten bod utanför Torvehallarne. Varför? De är alla kompisar med Rosio Sanchez.
         I juni öppnade hon sin taquería, Hija de Sanchez, och det har varit kö utanför sedan öppningen. Dagen vi har bestämt att ses är inget undantag, även om kön med människor inte är lika lång som på premiärdagen. Då ringlade den över 50 meter.
          ”Öppningsdagen var kul, men också en katastrof. Folk väntade en timme i kö och sedan i tjugo minuter på att få sin mat. Vi hade alldeles för många menyer och valmöjligheter och alla ville ha sina egna kombinationer. Vi hade en idé om hur vi skulle jobba och hur beställningssystemet skulle se ut, men det blir aldrig som man tror. Jag har bara jobbat på restauranger, aldrig i en tacobar – så hur skulle jag kunna veta det?”


     

  • WHITE PAPER #2: Fria fantasier och nya synergier

    WHITE PAPER #2: Fria fantasier och nya synergier

    WHITE PAPER: Caféåret 2015 har varit fyllt av innovation, galna infall, hybrider och synergier. Och vi älskar det.

    Text: Lena Ilkjaer Foto: Andreas Lonngren

    SEDAN WHITE GUIDE CAFÉ började ges ut 2013 har vi småmuttrat över bristen på trender i konditorisvängen. Inte för att det som skapas och konsumeras är dåligt, långt därifrån, men i jämförelse med restaurangbranschen har vi saknat innovation. Det är förstås ingen dygd i sig; koncept som lever på kvalitet och tunga traditioner har givetvis sin välförtjänta plats på konditorikartan, men en bransch som inte skapar något nytt har en tendens att stagnera. Utan uppmärksamhet och fokus på det unika i själva hantverket blir det svårare och svårare att konkurrera med Ica-bullar och amerikanska bakeoff-kakor.
          I december 2014 fick vi (bokstavligen) äta upp våra ord.
          Sök efter #wrapsemla på bildtjänsten Instagram. Aldrig någonsin har väl en bakverkshajp nått så episka proportioner i vårt stillsamma lilla land. (Har vi ens haft någon bakverkshajp tidigare?) Och vi pratar inte ens om en ny och vågad smakkombination, utan en gammal, beprövad och älskad – bara förpackad i en ny form. Mattias Ljungberg på Tössebageriet är antagligen för storsint för att bry sig om att vartenda kondis i Sverige tycktes kopiera hans genialiska idé under några febriga veckor i vintras. Dessutom – om man säljer 100 000 (ja du läste rätt, hundra TUSEN) bakverk och har kö ut på gatan varenda dag kan man liksom inte maxa sin egen affärsidé så mycket mer. Tittar man på bildmaterialet som wrapen genererade online är det också briljant ur varumärkessynpunkt – det är omöjligt att plåta en semmelwrap utan att få med omslagspappret med Tösseloggan. För att inte tala om vilken mumma det måste vara för matetnologer och trendspanare att få chansen att följa ett sprillans nytt bakverks segertåg över Sverige. Kärnan i semmelwrap-historien är ändå att vi svenskar älskar våra bakverk – och att vi inte är rädda för innovation. Visst muttrades det surt på några håll om traditionsbrott, men jublet över det kaxiga greppet var klart starkast. För innerst inne vet vi att det krävs mer än en wrapvariant för att på allvar rucka på semmelinstitutionen i sig. Med det sagt – semmelkuppen hade inte kunnat klaras av vem som helst. Nyckeln var att det var ett av Stockholms mest respekterade kondis som släppte bomben, och inte något nytt, sensationslystet hak som ville ha sina 15 minutes of fame med en halvdan produkt. Hantverk, smak och innovation i en underhållande (och medial) mix, helt enkelt.


     

  • WHITE PAPER #2: I goda vänners lag

    WHITE PAPER #2: I goda vänners lag

    WHITE PAPER: På ett brasserie vill vi inte ha några stora överraskningar från köket, varken spännande innovationer eller uppenbara dikeskörningar. I den nya brasserivågen får man både och. Tack och lov finns det på allt fler ställen intressant öl att trösta sig med.

    Text: Lars Peder Hedberg

    SALLADEN PÅ HARICOTS VERTES ser ut och smakar som om den är gjord på blöta Gauloises-fimpar och när jag ber att få en lättöl till maten får jag en latte. Det är decenniets djupaste bottennapp bland tusentals krogbesök – och det sker på ett av Stockholms nya brasserier, jag ska strax avslöja vilket.
          Det franska köket har förvisso sina hisnande höjdpunkter och bråddjupa dalar, men de klassiska franska krogkoncepten fortsätter att erövra världen. Just nu breder ”brasserierna” ut sig, både längs Stockholms boulevarder och i andra svenska städer med en krogscen på hugget. Den här vågen har tyvärr burit med sig en hel del skräp.
          Brasserier är krogar som gastronomiskt inte har några toppambitioner. De vänder sig till en lagom matintresserad publik, folk som går ut och äter för att ha det trevligt i kollegors eller goda vänners lag snarare än att få stora eller nya gastronomiska upplevelser. På ett brasserie vill man helst inte konfronteras med vådliga experiment på tallrikarna, utan tvärtom möta kända och kära klassiker, det är ”goda vänners lag” som gäller även här. Givetvis ska klassikerna vara så väl utförda som möjligt – och möjligen med en liten oväntad kreativ twist av något slag. Som en kompis som överraskar med ny, kul frisyr. Men inte mer.


     

  • WHITE PAPER #1: Ut i det okända

    WHITE PAPER #1: Ut i det okända

    WHITE PAPER: Han står på karriärens allra översta topp – och stänger krogen. Magnus Nilsson har bestämt sig för att ta fyra månaders paus och tillsammans med hela sin personal utforska nya vägar som kan leda till en bättre restaurangupplevelse. Men först ska han ta emot White Guides Global Gastronomy Award i Stockholm.

    Text: Mikael Mölstad Foto: Sandra Lee Pettersson

    VAD ÄR DET SOM DRIVER Magnus Nilsson på Fäviken? De flesta av världens gourmeter tror att det handlar om att skapa ett världsrykte för ett nordiskt kök på en närmast omöjlig plats i världen. För Magnus Nilsson handlar det om något helt annat. Han är en utforskare av de kreativa gränserna för hur råvaror och tillagning kan upplevas och smaka. Ett led i detta är nu att stänga ner restaurangverksamheten i fyra månader.
          Planen är att låta sex av medarbetarna resa iväg för att hitta nya referenser som kan bidra till utvecklingen av Fäviken. Allt som kan göra Fäviken till en bättre restaurang i något avseende är intressant. Och enligt Magnus Nilsson kan detta vara helt irrelevanta saker som inte uppenbart kan appliceras på verksamheten. Själv tänker han vara kvar i Jämtland och följa sina adepter, få tid att tänka och träffa människor som kan stilla hans stora nyfikenhet.
          ”Jag vill skapa en modern gruppdynamik i den kreativa processen – och det är där resandet för kockarna kommer in”, menar Magnus Nilsson.


     

  • WHITE PAPER #1: ”Jag vill se hur de gör för att hålla en så hög nivå"

    WHITE PAPER #1: ”Jag vill se hur de gör för att hålla en så hög nivå"

    WHITE PAPER: Lina Ahlin vet vad hon vill: köra trestjärnigt. Nu får hon chansen: hos Massimo Bottura i Modena.

    Vi är på hennes arbetsplats, tvåstjärniga Frantzén i Stockholm, och under våren ska stipendiet från White Guide på 50.000 kronor omvandlas till en tremånaders praktikplats på trestjärniga Osteria Francescana i Modena.

    Text: Jon Hansson Bild: Camilla Lindqvist

    Den gula moroten är på väg att omvandlas till en av ingredienserna i den frantzénska signaturrätten satio tempestas – ”tillfredställande mättnad efter säsong och årstid” på kökslatin.
          ”Under vintern har jag ansvaret för den. Det blir mycket rotrukter som exempelvis svedjerova och olika morötter. Den här ska jag rosta långsamt i stekpanna. Min personliga favorit är annars jordärtskocka. Som slät kräm eller rostad.”
          Frantzéns eventuella tredje stjärna har varit en snackis i branschen under flera år. SVT har gjort en dokumentär om jakten på den. En presskonferens i Stockholm ifjol med Michelinguidens chef Michael Ellis fick pinsam pyspunka när det stod klart att det inte var stjärna nummer tre som skulle kommuniceras. Men nu bär det alltså snart av till Massimo Botturas Osteria Francescana som ståtar med just en trio.


     

  • WHITE PAPER #1: Nouvelle nouvelle cuisine

    WHITE PAPER #1: Nouvelle nouvelle cuisine

    WHITE PAPER: Lätthet, koncentration i smakerna, variation i texturerna och snudd på inga mjölkprodukter alls i maten är utmärkande drag för den nya tidens franska gastronomi. Ungefär samma formel som nouvelle cuisine innebar för 40 år sedan, fast med en ännu lättare, grönare och naturligt parfymerad inställning.

    Text: Mattias Kroon

    "Paris laddar om, men krutet är detsamma"

    Både domen över och fördomarna mot det gastronomiska Paris har hittills varit många och högljudda under 2000-talet. Det har sagts att maten är för tung och krämig, att kockarna vägrat moderna tekniker och nytänkande, att topprestaurangerna är för dyra, att servicen är stelbent och att de enklare krogarna fastnat i klichéer – överlag en dammig och tråkig stad att äta i. Många av dessa omdömen har stämt väl överens med åtminstone delar av verkligheten, särskilt om man samtidigt jämfört med de banbrytande futuristiska omvälvningarna i Spanien och de storstilade konceptkrogarnas landvinningar i London och New York. Och förstås i jämförelse med den ungt avslappnade men energiskt stiliserade nordiska gräsrotsrevolutionen, som under de senaste åren förfört och fullständigt tagit det gastronomiska världssamfundet på sängen. Den vackra äldre damen Paris var inte längre lika åtråvärd på den internationella gastronomins catwalk.
          Men – man har alltid ätit bra i Paris, oavsett yttre trender, fördomar och konjunkturer. Paris har alltid haft stor
    tillgång till mycket fina säsongmässiga råvaror och brigader av tekniskt skickliga kockar. Fast, den kanske främsta tillgången för matkulturen i Paris har ändå varit den förhållandevis matmedvetna och extremt kräsna restaurangpubliken, som direkt känner kvalitetsskillnader och nyanser, och inte faller till föga för vilken PR-driven trend som helst. Exempelvis skulle något så endimensionellt och våldsamt som #semmelwrap aldrig kunna slå


     

  • WHITE PAPER #4: TRE TILL FINAL

    WHITE PAPER #4: TRE TILL FINAL

    WHITE PAPER: I förra numret av White PAPER utlyste vi ett stipendium på 50 000 kronor till en ung lovande kvinnlig kock. Nu är de tre finalisterna klara.

    DET ÄR TRE YTTERST ERFARNA kockar under 30 år som har chansen att åka till Modena i Italien på trestjärnig praktik hos Massimo Bottura på hans Osteria Francescana.
          Bottura var på gästspel i Stockholm i mars förra året i samband med att han fick White Guides Global Gastronomy Award. Han avslutade besöket med att ”måla” en bordsduk med såser i olika färger som sedan auktionerades ut på pop-up-middagen efter White Guidegalan.

    PENGARNA HAR WHITE GUIDE valt att investera i en ung, kvinnlig kock som får chansen att utvecklas i yrket tack vare jobb på en trestjärnig krog.
           I White Guides manifest står att läsa att ett av guidens syften är att påverka hur den svenska restaurangscenen utvecklas samt att stödja de yrkesverksamma i branschen. Stipendiet är ett led i att förstärka kompetensen i restaurangköken genom att behålla en större andel utbildade kockar i branschen. I dagsläget utbildas lika många kvinnliga kockar som manliga, och kunskapsnivån är minst lika hög efter gymnasietiden. Av olika strukturella, praktiska och andra orsaker slutar många av kvinnorna dock som yrkesverksamma kockar och i dagsläget utgör de endast tio procent av de yrkesverksamma kockarna. Med stipendiet vill White Guide bidra till att öka de kvinnliga kockarnas konkurrenskraft och kunskapsnivå – för att i ett längre perspektiv skapa förebilder för unga.


     

  • White PAPER #4 2014 – i handeln nu!

    White PAPER #4 2014 – i handeln nu!

    WHITE PAPER: I detta nummer av White PAPER djupdyker vi i den allt hetare romansen mellan det nordiska och japanska köket. Lars Peder Hedberg analyserar vad det är som ligger bakom Japan-trenden. Vi har också intervjuat Nomas René Redzepi som flyttar till Tokyo med hela sin personal i början av året.

    Dessutom...

    • Recensioner av hajpade Hoze, Shibumi och Sho
    • På kanelen med Lisa Förare Winbladh
    • Rök i kvadrat
    • Äta julgran? Julgransplundring komplett med recept och allt
    • Hjärnkoll – så luras dina smaklökar
    • Och allt om nya White Guide Nordic

     

  • WHITE PAPER #4: Här är toppkockarnas favoritkrogar i Tokyo:

    WHITE PAPER #4: Här är toppkockarnas favoritkrogar i Tokyo:

    WHITE PAPER: Som en förlängning av Lars Peder Hedbergs reportage om vad som ligger bakom den stora Japantrenden presenterar vi här toppkockarnas favoritkrogar i Japan. 

    Reportaget "Fullt drag i nordostpassagen" kan du läsa HÄR

    Rene Redzepi

    • Mikawa Zezankyo (tempura)
          3-4-7 Nihonbashi, Kayabacho, Tokyo
          Tel +81 3-36649843
    • DEN (innovativ Kaiseki)
          2-2-32 Jimbocho, Kanda, Chiyoda-ku, Tokyo
          Tel +81 3-3222 3978
    • Kikunoi (Kaiseki à la Kyoto)
          6-13-8 Akasaka, Minato-ku, Tokyo
         Tel +81 3-3568 6055

     

  • WHITE PAPER #4: Fullt drag i nordostpassagen

    WHITE PAPER #4: Fullt drag i nordostpassagen

    WHITE PAPER: Vad ligger bakom den allt mer passionerade romansen mellan nordisk och japansk gastronomi på toppnivå? Är det bara en trend, i allmän uttråkning över det ultralokala som dominerat våra kök under snart tio år? Eller finns det ett dolt släktskap, en långdistans-DNA som är på väg att återupptäckas och återuppväckas?

    Av Lars Peder Hedberg

    ”Noma flyttar till Japan”.

    Va? Pressmeddelandet fick många att dra efter andan. Världens bästa restaurang enligt World’s 50 Best överger Köpenhamn? Det nordiska kökets mest hyllade kultplats sjappar från Norden?
           Lite längre ner i texten kunde man andas ut igen. Flytten är bara tillfällig. Puh! I två månader ska Rene Redzepi och hela hans köksbrigad laga mat på Mandarin Oriental, Tokyos troligtvis lyxigaste hotell. Det går inte riktigt att kalla det ett gästspel för det är inte Nomas gängse gastronomi som ska spelas upp. Redzepi & Co tar inte med sig några nordiska råvaror, utan bara sitt ”mindset”. Tokyos mest nyfikna läckergommar har redan fått pröva på Nomas ”traditionella” (ursäkta ordet) repertoir, då Redzepi och hans kockar i början av 2014 bjöd på provsmakning ur den nya nordiska fataburen på samma hotell. Tokyos foodies kunde förstås inte få nog. Nu får de mera, fast den här gången ska Noma jobba med de japanska råvarorna (läs mera om detta på sid 47 samt recension av Noma på sid 92).


     

White Guide Presentkort