Registrera dig eller logga in här!

 

Som registrerad gäst på White Guide, Guiding guest, kan du läsa hela restaurang- och caférecensioner. Dessutom har du möjlighet att själva bedöma och lämna egna recensioner.

White Guide

White PAPER: Parabere Forum till Malmö

White PAPER: Parabere Forum till Malmö
21 jun 2017

Karin Ericson var på årets Parabere Forum för White PAPERs räkning, där hon bland annat mötte sydafrikanska kocken och aktivisten Margot Janse. Hennes rapport kan läsas nedan. Parabere Forum är en oberoende internationell plattform som lyfter fram kvinnors syn och röst i matfrågor ur olika perspektiv, som gastronomi, hållbarhet, näring och jordbruk.

Nästa års stora nyhet är att Parabere kommer till Malmö:

– Parabere Forum och det svenska samhället delar värderingar när det gäller mångfald, inkludering och jämlikhet. Vi är övertygade om att 2018 års forum i Malmö ger möjligheter att skapa förändring, utveckling och förbättring, säger Maria Canabal, grundare av forumet.

----------

Om kvällarna lagade hon avsmakningsmenyer på Sydafrikas bästa restaurang The Tasting Room. Om dagarna lagade hon mat till barnen i kåkstäderna. Margot Janse är en av världens bästa kockar som blev trött på att se hunger runt hörnet samtidigt som hennes gäster granskade köttmarmorering. Som en av talarna på Parabere Forum ber hon oss omdefiniera begreppet hållbarhet till att omfatta ett större ansvar.

Text: Karin Ericson
Text ur kommande nummer av White PAPER #3 2017
Samtliga foton: 
Azzurra Primavera

Jag sitter i en taxi från Barcelonas flygplats. I den sitter även en kvinna med kort blont hår och en hy som får mig att ana att hon kommer från en plats där solen skiner mer än hemma. Vi börjar prata om barn. Om hur man får barn att tycka att det är roligt med mat. Hon ger mig tips som att lägga upp maten i roliga former på tallriken eller göra en grön sås av ärtor och kalla det för Shrek-sås. Som hon gjorde åt sin son. Det visar sig att kvinnan är Margot Janse. En av världens främsta kockar. Tjugosex år gammal och utan erfarenhet som köksmästare fick hon den familjeägda krogen på Le Quartier Français Hotel i Franschhoek i knäet, rankad som Sydafrikas bästa.

– Det var mitt tuffaste år. Vem var jag då? 26 år gammal och kom från ingenstans. Jag hade kreativitet men inga ledarkunskaper och alla ögon var på oss. På något sätt klarade jag det. Varje gång jag gjorde en rätt och någon sa ”den är så bra” tänker jag, nej den är inte tillräckligt bra.

2004 startade Margot Janse restaurangen The Tasting Room i samma hotell och fem månader senare fick den sitt första erkännande i Top 50 awards: Hon har legat på San Pellegrinos lista The World's 50 Best Restaurants i 12 år och The Tasting Room har utsetts till Sydafrikas bästa restaurang.

– Då fanns inte avsmakningsmenyer i Sydafrika. Sex månaders senare föddes min son, säger Margot och visar en bild på honom från mobilen.

Det visar sig att vi är på väg till samma konferens, Parabere Forum, som samlar Europas och världens främsta aktörer inom gastronomin, där hon ska tala om hur hon använt sin position som landets främsta kock för att ge tillbaka. Det är tredje året i rad som forumet arrangeras under ledning av matjournalisten Maria Canabal med målet att synliggöra kvinnor och minska glappet i könsskillnader inom gastronomin. I år hade forumet fokus på hållbarhet under orden ”redefining sustainability”.

– Vi är övertygade om att ju fler kvinnor vi har som delar historier, framgångar och problem, desto snabbare kommer vi att komma förbi könsskillnaden i gastronomisektorn. Under år 2017 konferens ville vi visa hur brett och komplext hållbarhet verkligen är. Hållbarhet handlar inte bara om användning av ingredienser och naturresurser, utan måste belysa mänskliga, sociala och även kreativa resurser, säger Maria Canabal.

En muffin som räddar
Att leva i ett land där fattigdom knackar på dörren samtidigt som gästerna granskade marmoreringen i köttet på restaurangen var en paradox som gjorde att Margot Janse kände att hon ville göra något mer.  

– Var jag än kör i Sydafrika finns hungern runt om hörnet. Om jag tar höger istället för vänster till min restaurang så hamnar jag i en kåkstad. Det är exakt samma avstånd. Här har jag själv ett barn som jag ser till att han ska äter så mycket han bara kan, samtidigt som jag är omringad av fattigdom. 75 000 av Sydafrikas barn når inte ens upp till fem års ålder och många går på helt tom mage till skolan. Jag kan inte stå här och inte göra någonting.

Janse, som ursprungligen kommer från Holland, funderade över hur hon kunde hjälpa barnen i närliggande kåkstad och startade ett projekt tillsammans med en dietist. Det första målet var att ge barnen på en skola frukost en dag i veckan. Margot och hennes kollega tog fram en muffins i restaurangköket som var berikad av viktiga proteiner och vitaminer.

– Mer protein, mer protein, mer protein. Det är vad som får barn att växa i tidig ålder och de får allt för lite i sig idag. Ofta får de i sig främst kolhydrater för att de fyller magen snabbt. Det visade sig att vi gjorde den så näringsrik att de inte tyckte om den. Så vi fick göra om den.  Så sött som möjligt utan socker – för de är uppväxta med socker – men fortfarande med högt näringsinnehåll. Vi stoppade i bananer, och vi stoppade i russin, men det tyckte de heller inte om så vi fick först blötlägga russinen i apelsinsaft för att göra dom mjuka så att de försvann i muffinsen.

Genom att sammanföra gäster till restaurangen med arbetet för barnen utvecklades projektet ytterligare:

– Varje dag hade jag gäster från hela världen i restaurangen och vi började fundera över hur vi kunde ta vår kunskap och den turism som årligen kommer till Sydafrika för safaris och vingårdar och använda den för att ge tillbaka till samhället. Vi bjöd in turister att laga mat med oss i restaurangen under dagen, som vi sedan levererade till barnen i kåkstaden under veckan. 

En dag var en amerikan med i köket och ställde detaljerade frågor om verksamheten, kostnader och leveranser. Han beslutade sig för att donera pengar så att Margot Janse kunde förse barnen med mat ytterligare en dag i veckan.

– Han fick namnet ”Mr Tuesday” och vi skapade ett grillspett.

Det gav Margot en idé om att använda sitt nätverk hon byggt upp som restaurangägare, och lotta ut resterande, lediga, dagar. Plötsligt hade Margot donationer för att ge barnen i den närliggande kåkstaden ett mål mat varje dag i veckan. Dessutom gick några av hennes gäster samman och skapade en välgörenhetsbjudning i Holland och samlade in en miljon sydafrikanska dollar, vilket har gjort det möjligt för Margot Janse att förse ännu fler barn med mat. Ett projekt som både bidragit till barnens välmående samt skapat arbete till fler. Idag har hon flera i köket som enbart jobbar med ”The Isobelo project”.

Maria Canabal och Margot Janse.

Kvinnor och hållbarhet
På Parabere Forum möter jag en rad kvinnor som står på scenen och talar för framtidens gastronomi. Gemensamt för flera är att de i sitt yrke drivs av att göra skillnad och verkar för en hållbar framtid genom sitt yrke.

Kocken och TEDx-talaren Joshna Maharaj ger ett mycket intressant föredrag om hur hon förändrat maten inom den offentliga sektorn och i synnerhet på sjukhus där mat och näring är viktig del av rehabilitering och tillfrisknande.

– Jag jobbade på sjukhusen med detta och såg all mat på brickan full av färdigfabrikat. Jag hade kunnat byta bort allt mot ett äpple och ett kycklingben och det hade ändå varit billigare och mer näringsrikt. För mig var detta ett problem, och det man förmedlade till patienterna var att de inte var värda mer. Maten på sjukhus bör vara något som bidrar till hälsan, men detta är mat som inte har något liv, den är död. Problemet med institutionell mat var inte bara okunskap och att det är nedprioriterat. Människor ser inte maten som en viktig del av hälsa och rehabilitering.

Joshna Maharaj bevisar att det är fullt möjligt, trots hård byråkrati, att skapa godare, mer hälsosamma och näringsrika måltider – aptitliga för ögat – för samma lilla peng som det köps in processad mat. Genom att enbart använda lokalt producerade grödor har hon både skapat fler jobb, bättre mat och lyckligare patienter – till en lägre kostnad per portion. Och hon visar bilder på hur skyltar sätts upp på böndernas fält som berättar att här växer grödor till sjukhuset.

– Jag ville förändra alla led som var involverade i maten på sjukhuset och skapa mat från jord till bord, från bonde till patient. Många producenter var verkligen glada över att deras råvaror skulle serveras till människor på just sjukhusen. Jag jobbade med personal som var van vid att klippa upp plastpåsar med mat, nu skulle jag lära dem laga mat med råvaror. Jag var tvungen att hitta sätt att inspirera personalen och det var fantastiskt att se dem som aldrig sett sig själva som kockar och hur deras sätt att lukta, känna och hantera maten förändrades.

Bland talarna på Parabere fanns även bland annat Antonia Klugmann, som har öppnat Michelinkrogen L’argine a Vencò på den italienska landsbygden för att skapa mat med egna grödor, Roberta Siao och Niki Kopcke som startat kockutbildningar och kök för kvinnliga immigranter under namnet Mazí Mas baserade i London och Berlin. Dr Lynn Gilmore från Seafish i Nordirland som sörjer för ett hållbart fiske vad gäller alla parametrar som säkerhet, miljö, ekonomi och hälsa, och Heidi Bjerkans, som blivit utsedd till Norges bästa kock, och driver restaurang Credo i Trondheim som berättade om sitt arbete med att driva en hållbar restaurang med biodynamiskt jordbruk.

Flest applåder får ändå Margot Janse. När hon avslutar sitt föredrag om sin resa från 26-årig oerfaren kock till att driva landets topprestaurang och sitt arbete för barnen i landet ställer sig deltagarna upp, flera torkar tårar från kinderna och kocken får kramar när hon går av scen. Ett föredrag som lämnar ett känsla av allas ansvar efter sig.

– Jag kommer att stänga restaurangen, säger Margot Janse till mig i taxin, medan hon visar en bild på sin son.

Efter 21 år går hon vidare från restaurangen i den lilla byn omringad av vackra vinodlingar. ”Closed”, står det på sidan för The Tasting room. 

– Jag har jobbat med det jag tror på, att vara unik och lyssna på mig själv. Det bästa för mig har varit att ingen har sagt åt mig vad man kan och inte kan göra. Nu vill jag ha mer tid med mitt barn och andra givande projekt, avslutar Margot Janse.

 

Mer långläsning

  • WHITE PAPER #3: Topptacos till folket

    WHITE PAPER #3: Topptacos till folket

    WHITE PAPAER: Vad får kockar från hela världen att flyga till Köpenhamn för att langa tacos? Svaret är Rosio Sanchez. Hon är en kock med en mission: att hämta äkta mexikanska smaker till Europa och att göra dem tillgängliga för alla.

    Text: Eva Helbaek Tram Foto: Mikkel Jul Jvilshøj

    PACO MÉNDEZ, SHINOBU NAMAE, Fabian von Hauske, Jorge Vallejo, Zaiyu Hasegawa, Kris Yenbamroong, Mario Espinosa. Vad har de gemensamt? Jo, de är alla kockar från toppkrogar runt om i världen som har gästspelat i Köpenhamn i sommar. Och vad har de gemensamt med Lisa Lov, Matt Orlando, Lars Williams och Jonathan Tam? Tja, de har alla ägnat en dag åt att göra tacos i en liten bod utanför Torvehallarne. Varför? De är alla kompisar med Rosio Sanchez.
         I juni öppnade hon sin taquería, Hija de Sanchez, och det har varit kö utanför sedan öppningen. Dagen vi har bestämt att ses är inget undantag, även om kön med människor inte är lika lång som på premiärdagen. Då ringlade den över 50 meter.
          ”Öppningsdagen var kul, men också en katastrof. Folk väntade en timme i kö och sedan i tjugo minuter på att få sin mat. Vi hade alldeles för många menyer och valmöjligheter och alla ville ha sina egna kombinationer. Vi hade en idé om hur vi skulle jobba och hur beställningssystemet skulle se ut, men det blir aldrig som man tror. Jag har bara jobbat på restauranger, aldrig i en tacobar – så hur skulle jag kunna veta det?”


     

  • WHITE PAPER #2: Fria fantasier och nya synergier

    WHITE PAPER #2: Fria fantasier och nya synergier

    WHITE PAPER: Caféåret 2015 har varit fyllt av innovation, galna infall, hybrider och synergier. Och vi älskar det.

    Text: Lena Ilkjaer Foto: Andreas Lonngren

    SEDAN WHITE GUIDE CAFÉ började ges ut 2013 har vi småmuttrat över bristen på trender i konditorisvängen. Inte för att det som skapas och konsumeras är dåligt, långt därifrån, men i jämförelse med restaurangbranschen har vi saknat innovation. Det är förstås ingen dygd i sig; koncept som lever på kvalitet och tunga traditioner har givetvis sin välförtjänta plats på konditorikartan, men en bransch som inte skapar något nytt har en tendens att stagnera. Utan uppmärksamhet och fokus på det unika i själva hantverket blir det svårare och svårare att konkurrera med Ica-bullar och amerikanska bakeoff-kakor.
          I december 2014 fick vi (bokstavligen) äta upp våra ord.
          Sök efter #wrapsemla på bildtjänsten Instagram. Aldrig någonsin har väl en bakverkshajp nått så episka proportioner i vårt stillsamma lilla land. (Har vi ens haft någon bakverkshajp tidigare?) Och vi pratar inte ens om en ny och vågad smakkombination, utan en gammal, beprövad och älskad – bara förpackad i en ny form. Mattias Ljungberg på Tössebageriet är antagligen för storsint för att bry sig om att vartenda kondis i Sverige tycktes kopiera hans genialiska idé under några febriga veckor i vintras. Dessutom – om man säljer 100 000 (ja du läste rätt, hundra TUSEN) bakverk och har kö ut på gatan varenda dag kan man liksom inte maxa sin egen affärsidé så mycket mer. Tittar man på bildmaterialet som wrapen genererade online är det också briljant ur varumärkessynpunkt – det är omöjligt att plåta en semmelwrap utan att få med omslagspappret med Tösseloggan. För att inte tala om vilken mumma det måste vara för matetnologer och trendspanare att få chansen att följa ett sprillans nytt bakverks segertåg över Sverige. Kärnan i semmelwrap-historien är ändå att vi svenskar älskar våra bakverk – och att vi inte är rädda för innovation. Visst muttrades det surt på några håll om traditionsbrott, men jublet över det kaxiga greppet var klart starkast. För innerst inne vet vi att det krävs mer än en wrapvariant för att på allvar rucka på semmelinstitutionen i sig. Med det sagt – semmelkuppen hade inte kunnat klaras av vem som helst. Nyckeln var att det var ett av Stockholms mest respekterade kondis som släppte bomben, och inte något nytt, sensationslystet hak som ville ha sina 15 minutes of fame med en halvdan produkt. Hantverk, smak och innovation i en underhållande (och medial) mix, helt enkelt.


     

  • WHITE PAPER #2: I goda vänners lag

    WHITE PAPER #2: I goda vänners lag

    WHITE PAPER: På ett brasserie vill vi inte ha några stora överraskningar från köket, varken spännande innovationer eller uppenbara dikeskörningar. I den nya brasserivågen får man både och. Tack och lov finns det på allt fler ställen intressant öl att trösta sig med.

    Text: Lars Peder Hedberg

    SALLADEN PÅ HARICOTS VERTES ser ut och smakar som om den är gjord på blöta Gauloises-fimpar och när jag ber att få en lättöl till maten får jag en latte. Det är decenniets djupaste bottennapp bland tusentals krogbesök – och det sker på ett av Stockholms nya brasserier, jag ska strax avslöja vilket.
          Det franska köket har förvisso sina hisnande höjdpunkter och bråddjupa dalar, men de klassiska franska krogkoncepten fortsätter att erövra världen. Just nu breder ”brasserierna” ut sig, både längs Stockholms boulevarder och i andra svenska städer med en krogscen på hugget. Den här vågen har tyvärr burit med sig en hel del skräp.
          Brasserier är krogar som gastronomiskt inte har några toppambitioner. De vänder sig till en lagom matintresserad publik, folk som går ut och äter för att ha det trevligt i kollegors eller goda vänners lag snarare än att få stora eller nya gastronomiska upplevelser. På ett brasserie vill man helst inte konfronteras med vådliga experiment på tallrikarna, utan tvärtom möta kända och kära klassiker, det är ”goda vänners lag” som gäller även här. Givetvis ska klassikerna vara så väl utförda som möjligt – och möjligen med en liten oväntad kreativ twist av något slag. Som en kompis som överraskar med ny, kul frisyr. Men inte mer.


     

  • WHITE PAPER #1: Ut i det okända

    WHITE PAPER #1: Ut i det okända

    WHITE PAPER: Han står på karriärens allra översta topp – och stänger krogen. Magnus Nilsson har bestämt sig för att ta fyra månaders paus och tillsammans med hela sin personal utforska nya vägar som kan leda till en bättre restaurangupplevelse. Men först ska han ta emot White Guides Global Gastronomy Award i Stockholm.

    Text: Mikael Mölstad Foto: Sandra Lee Pettersson

    VAD ÄR DET SOM DRIVER Magnus Nilsson på Fäviken? De flesta av världens gourmeter tror att det handlar om att skapa ett världsrykte för ett nordiskt kök på en närmast omöjlig plats i världen. För Magnus Nilsson handlar det om något helt annat. Han är en utforskare av de kreativa gränserna för hur råvaror och tillagning kan upplevas och smaka. Ett led i detta är nu att stänga ner restaurangverksamheten i fyra månader.
          Planen är att låta sex av medarbetarna resa iväg för att hitta nya referenser som kan bidra till utvecklingen av Fäviken. Allt som kan göra Fäviken till en bättre restaurang i något avseende är intressant. Och enligt Magnus Nilsson kan detta vara helt irrelevanta saker som inte uppenbart kan appliceras på verksamheten. Själv tänker han vara kvar i Jämtland och följa sina adepter, få tid att tänka och träffa människor som kan stilla hans stora nyfikenhet.
          ”Jag vill skapa en modern gruppdynamik i den kreativa processen – och det är där resandet för kockarna kommer in”, menar Magnus Nilsson.


     

  • WHITE PAPER #1: ”Jag vill se hur de gör för att hålla en så hög nivå"

    WHITE PAPER #1: ”Jag vill se hur de gör för att hålla en så hög nivå"

    WHITE PAPER: Lina Ahlin vet vad hon vill: köra trestjärnigt. Nu får hon chansen: hos Massimo Bottura i Modena.

    Vi är på hennes arbetsplats, tvåstjärniga Frantzén i Stockholm, och under våren ska stipendiet från White Guide på 50.000 kronor omvandlas till en tremånaders praktikplats på trestjärniga Osteria Francescana i Modena.

    Text: Jon Hansson Bild: Camilla Lindqvist

    Den gula moroten är på väg att omvandlas till en av ingredienserna i den frantzénska signaturrätten satio tempestas – ”tillfredställande mättnad efter säsong och årstid” på kökslatin.
          ”Under vintern har jag ansvaret för den. Det blir mycket rotrukter som exempelvis svedjerova och olika morötter. Den här ska jag rosta långsamt i stekpanna. Min personliga favorit är annars jordärtskocka. Som slät kräm eller rostad.”
          Frantzéns eventuella tredje stjärna har varit en snackis i branschen under flera år. SVT har gjort en dokumentär om jakten på den. En presskonferens i Stockholm ifjol med Michelinguidens chef Michael Ellis fick pinsam pyspunka när det stod klart att det inte var stjärna nummer tre som skulle kommuniceras. Men nu bär det alltså snart av till Massimo Botturas Osteria Francescana som ståtar med just en trio.


     

  • WHITE PAPER #1: Nouvelle nouvelle cuisine

    WHITE PAPER #1: Nouvelle nouvelle cuisine

    WHITE PAPER: Lätthet, koncentration i smakerna, variation i texturerna och snudd på inga mjölkprodukter alls i maten är utmärkande drag för den nya tidens franska gastronomi. Ungefär samma formel som nouvelle cuisine innebar för 40 år sedan, fast med en ännu lättare, grönare och naturligt parfymerad inställning.

    Text: Mattias Kroon

    "Paris laddar om, men krutet är detsamma"

    Både domen över och fördomarna mot det gastronomiska Paris har hittills varit många och högljudda under 2000-talet. Det har sagts att maten är för tung och krämig, att kockarna vägrat moderna tekniker och nytänkande, att topprestaurangerna är för dyra, att servicen är stelbent och att de enklare krogarna fastnat i klichéer – överlag en dammig och tråkig stad att äta i. Många av dessa omdömen har stämt väl överens med åtminstone delar av verkligheten, särskilt om man samtidigt jämfört med de banbrytande futuristiska omvälvningarna i Spanien och de storstilade konceptkrogarnas landvinningar i London och New York. Och förstås i jämförelse med den ungt avslappnade men energiskt stiliserade nordiska gräsrotsrevolutionen, som under de senaste åren förfört och fullständigt tagit det gastronomiska världssamfundet på sängen. Den vackra äldre damen Paris var inte längre lika åtråvärd på den internationella gastronomins catwalk.
          Men – man har alltid ätit bra i Paris, oavsett yttre trender, fördomar och konjunkturer. Paris har alltid haft stor
    tillgång till mycket fina säsongmässiga råvaror och brigader av tekniskt skickliga kockar. Fast, den kanske främsta tillgången för matkulturen i Paris har ändå varit den förhållandevis matmedvetna och extremt kräsna restaurangpubliken, som direkt känner kvalitetsskillnader och nyanser, och inte faller till föga för vilken PR-driven trend som helst. Exempelvis skulle något så endimensionellt och våldsamt som #semmelwrap aldrig kunna slå


     

  • WHITE PAPER #4: TRE TILL FINAL

    WHITE PAPER #4: TRE TILL FINAL

    WHITE PAPER: I förra numret av White PAPER utlyste vi ett stipendium på 50 000 kronor till en ung lovande kvinnlig kock. Nu är de tre finalisterna klara.

    DET ÄR TRE YTTERST ERFARNA kockar under 30 år som har chansen att åka till Modena i Italien på trestjärnig praktik hos Massimo Bottura på hans Osteria Francescana.
          Bottura var på gästspel i Stockholm i mars förra året i samband med att han fick White Guides Global Gastronomy Award. Han avslutade besöket med att ”måla” en bordsduk med såser i olika färger som sedan auktionerades ut på pop-up-middagen efter White Guidegalan.

    PENGARNA HAR WHITE GUIDE valt att investera i en ung, kvinnlig kock som får chansen att utvecklas i yrket tack vare jobb på en trestjärnig krog.
           I White Guides manifest står att läsa att ett av guidens syften är att påverka hur den svenska restaurangscenen utvecklas samt att stödja de yrkesverksamma i branschen. Stipendiet är ett led i att förstärka kompetensen i restaurangköken genom att behålla en större andel utbildade kockar i branschen. I dagsläget utbildas lika många kvinnliga kockar som manliga, och kunskapsnivån är minst lika hög efter gymnasietiden. Av olika strukturella, praktiska och andra orsaker slutar många av kvinnorna dock som yrkesverksamma kockar och i dagsläget utgör de endast tio procent av de yrkesverksamma kockarna. Med stipendiet vill White Guide bidra till att öka de kvinnliga kockarnas konkurrenskraft och kunskapsnivå – för att i ett längre perspektiv skapa förebilder för unga.


     

  • White PAPER #4 2014 – i handeln nu!

    White PAPER #4 2014 – i handeln nu!

    WHITE PAPER: I detta nummer av White PAPER djupdyker vi i den allt hetare romansen mellan det nordiska och japanska köket. Lars Peder Hedberg analyserar vad det är som ligger bakom Japan-trenden. Vi har också intervjuat Nomas René Redzepi som flyttar till Tokyo med hela sin personal i början av året.

    Dessutom...

    • Recensioner av hajpade Hoze, Shibumi och Sho
    • På kanelen med Lisa Förare Winbladh
    • Rök i kvadrat
    • Äta julgran? Julgransplundring komplett med recept och allt
    • Hjärnkoll – så luras dina smaklökar
    • Och allt om nya White Guide Nordic

     

  • WHITE PAPER #4: Här är toppkockarnas favoritkrogar i Tokyo:

    WHITE PAPER #4: Här är toppkockarnas favoritkrogar i Tokyo:

    WHITE PAPER: Som en förlängning av Lars Peder Hedbergs reportage om vad som ligger bakom den stora Japantrenden presenterar vi här toppkockarnas favoritkrogar i Japan. 

    Reportaget "Fullt drag i nordostpassagen" kan du läsa HÄR

    Rene Redzepi

    • Mikawa Zezankyo (tempura)
          3-4-7 Nihonbashi, Kayabacho, Tokyo
          Tel +81 3-36649843
    • DEN (innovativ Kaiseki)
          2-2-32 Jimbocho, Kanda, Chiyoda-ku, Tokyo
          Tel +81 3-3222 3978
    • Kikunoi (Kaiseki à la Kyoto)
          6-13-8 Akasaka, Minato-ku, Tokyo
         Tel +81 3-3568 6055

     

  • WHITE PAPER #4: Fullt drag i nordostpassagen

    WHITE PAPER #4: Fullt drag i nordostpassagen

    WHITE PAPER: Vad ligger bakom den allt mer passionerade romansen mellan nordisk och japansk gastronomi på toppnivå? Är det bara en trend, i allmän uttråkning över det ultralokala som dominerat våra kök under snart tio år? Eller finns det ett dolt släktskap, en långdistans-DNA som är på väg att återupptäckas och återuppväckas?

    Av Lars Peder Hedberg

    ”Noma flyttar till Japan”.

    Va? Pressmeddelandet fick många att dra efter andan. Världens bästa restaurang enligt World’s 50 Best överger Köpenhamn? Det nordiska kökets mest hyllade kultplats sjappar från Norden?
           Lite längre ner i texten kunde man andas ut igen. Flytten är bara tillfällig. Puh! I två månader ska Rene Redzepi och hela hans köksbrigad laga mat på Mandarin Oriental, Tokyos troligtvis lyxigaste hotell. Det går inte riktigt att kalla det ett gästspel för det är inte Nomas gängse gastronomi som ska spelas upp. Redzepi & Co tar inte med sig några nordiska råvaror, utan bara sitt ”mindset”. Tokyos mest nyfikna läckergommar har redan fått pröva på Nomas ”traditionella” (ursäkta ordet) repertoir, då Redzepi och hans kockar i början av 2014 bjöd på provsmakning ur den nya nordiska fataburen på samma hotell. Tokyos foodies kunde förstås inte få nog. Nu får de mera, fast den här gången ska Noma jobba med de japanska råvarorna (läs mera om detta på sid 47 samt recension av Noma på sid 92).


     

White Guide Presentkort